Åkte på en propp

Senaste jag bloggade var förra lördagen, tidigt på morgonen, och jag vill minnas att jag var på ett strålande humör eftersom jag skulle vara vittne när Ante och Ingela skulle gifta sig. Vid tvåsnåret satt jag nyduschad, endast iklädd ett par kortkalsonger och ögnade igenom kärleksdikterna jag skulle läsa upp efter vigselakten: ”Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.” Tranströmer. Precis innan hade jag talat med vännen i Arvidsjaur och vi hade pratat om hur fort livet kan byta riktning, ibland fort och fel, och hur vi därför skulle försöka vara noga med att ta tillvara varje unik minut – som om den vore den sista. Jag satt alltså där vid datorn och kände mig rätt så lycklig – inte minst därför att jag nu lämnat oförrätterna och sveket bakom mig. Jag kände mig stark och lätt – inte minst efter att under hela sommaren ha vandrat i solen och slitit ut två par skor på grusvägarna längs älven.

Det kändes märkligt bra. Förföriskt bra. Och det är ju efter en sådan dramaturgisk uppbyggnad som det går illa för hjälten i berättelsen.

14.15 small det. Det var som att ha fått ett slag från en kulhammare i nacken. En fruktansvärd smärta och gammal sjuksköterska som jag är förstod jag genast allvaret. Sekunden senare rasade jag samman på golvet och kunde omöjligt resa mig. Nu dör jag, for tanken genom huvudet. Och jag som har så mycket ogjort, så mycket som jag har oskrivit. Jag ropade, jag råmade men ingen i huset verkade höra mig. Jag ålade fram – jävlar vad jag kämpade – och fann till slut mobilen och kunde med stor möda sända en nödsignal – och omvärlden hörde mig. Två ambulanser parkerade nere på gården. De kom för att hämta mig.

20150817_164702
Halva jag på strokecentrum.

Jag överlevde. Igen. Jag hade fått en propp i lillhjärnan; ni vet den plats som sköter om balansen. Första dygnet var det hela havet stormar, men sedan har det gått makalöst fort och åt rätt håll. Mitt största problem är tröttheten; det är som om hjärnan släcker lyset och då är det bara att lägga sig. Men en kvarts vila sedan är jag på benen igen. Således befinner jag mig sedan ett par timmar i mitt älskade hem och kan åter sitta här och skriva. Tänk om proppen satt sig i mitt språkcentra; vem vore jag då?

Livet självt går inte förstå sig på. Det enda vi vet är att det är ändligt och att vi alla ska dö en dag. Men när? Och hur? Klart är: bara den som lever får se.

IMG_20150821_071105
Framåt, alltid framåt!