Alla inlägg av admin

Gjorde mig glad

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

chess5

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

REcension NSD okt 2016

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

20160315_163208

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

glädje skriva

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..

Nationalismens faror

Vaknade med en diffus, oroande känsla i kroppen. Vet att jag drömt intensiv, men minns inte vad, trots att drömmarna ligger under en tunn hinna av glömska. Skit samma, ödslar ingen kraft för att ta reda på något jag sedan inte begriper mig på. Visst kan drömmarna visa en viss färdriktning och berätta hur vi i grunden mår, men i stort så är och förblir de obegripliga.

Brexit

Nationalismen i världen växer och istället för samarbete kring de stora frågorna om exv. miljö och handel, ska man nu rensas bort alla de människor som inte är ”äkta”. Britterna står på tur att ”rå om sig själva”. Härom veckan sa den brittiska premiärminister  att det är ett problem att 25 procent av alla läkare i Storbritannien är invandrare, och lovade att de skyndsamt ska träna upp fler brittiska läkare. Inrikesminister Amber Rudd kom med den lysande idén att brittiska företag ska tvingas publicera listor på hur många av deras anställda som inte kommer från Storbritannien. Men hon backade snart från idén då ­näringslivet sparkade bakut. Utrikesdepartementet vill inte längre ha hjälp av personer som inte är brittiska medborgare och de ska inte längre ska användas som experter gällande brexit – Storbritanniens kommande utträde ur EU.

Nationalism

Va tusan är det som håller på att hända? Vi vet ju vad som hände i Europa när det kryllade av små nationalstater, inte minst de två världskrigen. Denna vecka rasade det brittiska pundet i värde och IMF skrev ner sin tillväxtprognos för Storbritannien. Det är inte bra. Nationalism i kombination med en taskig ekonomi där fler av de ”äkta britterna” marginaliseras, blir arbetslösa är en grogrund  för det kollektiva hatet där man börjar jaga syndare. I USA har vi en presidentkandidat vid namn Trump som ska bygga en jättelik mur för att stänga ute alla mexikaner och de som redan kommit till USA ska kastas ut, i synnerhet muslimerna. Han har en taskig impulskontroll och sprider ogenerat sexistiska och kvinnoförnedrande uttalanden. Trump tycker till och med att det är okej att kalla sin dotter ”a piece of ass”. Men viktigaste av allt är att han ska göra USA stort och mäktigt igen, ett land som ska vara en fruktad militärmakt. Trump kan med andra ord bli mannen som får trycka på den stora, röda knappen.

Man kan tycka att EU i emellanåt är klåfingrigt vad gäller att i detalj lagstifta om ditt och datt, men i stort har detta samarbete mellan länderna hållit nationalismen stången. Alla medlemsländerna har tvingats samarbeta, särskilt i frågor som struntar i nationsgränserna – som miljöförstöringen. EU:s grundidé har ju varit att bli ett fredsprojekt och kom till med erfarenheterna från andra världskriget i färskt minne. Problemet är väl att det med tiden kantrade över till att bli ett ekonomiskt projekt. Nu lyfter nationalisterna fram varenda skitgrej som gått snett med EU för att ”bevisa” för sina medborgare att ”vi klarar oss bättre själva” – skit i samarbetet.

Här på Pig Hill, i den lilla världen, funderar vi på att bryta oss loss från övriga Umeå genom att bild en ekonomisk frizon. Vi stänger av fem hundra meter av Backenvägen och inför biltullar. Vi menar att vägen byggts på historisk mark där gamla Pig Hill alltid legat och kommer att ligga. Vi bryter allt samarbete med Umeå och tillåter inga umebor att bosätta sig här på Pig Hill. Vi vill rå om oss själva, vi som är de sanna Pig Hill-borna. Vi har även för avsikt att bygga upp en egen armé, i första hand utrustade med liar och räfsor.

För övrigt så lär Big Bang kommit till ur tomma intet, möjligen fanns där en liten punkt – och  sen pang och hela universum fanns där. En dag ska allt krympa igen och bli till intet.

Om andlighet

Sovit konstigt i natt. Kunde inte finna ro i kroppen och tankarna flög runt  i skallen som ilsket surrande mygg. Det fanns en hel del ADHD i kroppen i form av ryckningar, svårigheter att fokusera, ”pip” i huvudet. Har ofta liknat min ADHD som att ha en motor i huvudet; ett brummande åbäke som håller mig vaken. Somnade till slut på soffan och vaknade mosig och orolig vid sjutiden. Tog medicinen – och nu tre timmar senare börjar det att släppa och lugnet infinner sig så sakta.

stearinljus

Det är viktigt att ständigt fortsätta sökandet, att leva livet på djupet och göra sin inre resa. Vi måstet ständigt våga ställa frågor om vårt eget liv, om meningen med allt och hur vi ska leva för att både kunna hjälpa oss själva och sträcka ut en hjälpande hand åt andra. Andlighet ger livet en extra dimension och en ökad kvalité. Det handlar om att odla kärleken, vänskapen, inspirationen, kreativiteten och det är inget vi utvecklar genom att köpa saker, att skaffa oss stora förmögenheter, att resa till många länder bara för att ha rest mycket och ofta – det handlar heller inte om religion eller politik. Andlighet är att lyssna, att se och upptäcka, att se sig själv som delaktig i ett större sammanhang. När vi vänder blicken inåt, mot våra tysta platser, så börjar vi till slut att se och höra sånt vi borde gjort tidigare. Ens inre är fullt av spår som livet lämnat efter sig. Under varje ord vi säger finns ett djup och en större mening; vårt verbala språk är bara toppen på ett isberg. Ibland när jag skriver, dyker det upp en text på skärmen som jag ”inte har skrivit”, men som jag på något sätt känner igen och någon gång har tänkt. Sådana gånger anar jag hur mycket det finns inom mig, men som jag bar kan komma åt genom att utveckla min andlighet.

clown

”Det står en clown i min spegel, han bär mina kläder”. Nåt sådant har Dan Hylander diktat i en av sina låttexter. Precis så känns det ibland, särskilt om morgnarna, när jag ska borsta tänderna och möter min nuna i spegeln. Vem är denne man? Känner igen honom, men usch så rysligt gammal denna pajas blivit. Åldrandet tränger sig på mig. Det har smugit sig fram, ljudlöst som en spejande indian. Men ofta klarar jag av att möta min egen blick i spegeln och se förbi clownen och när jag väl kan det, så kan jag även möta andras blickar. Det är viktigt med sköta om sin självrespekt, att kunna känna sina egna behov och drömmar. Vi är alla ansvariga för hur vi använder vår tid, hur vi lever vår stund på jorden. Vi gör ständigt våra val och dessa leder ibland till konsekvenser.

För övrigt förhåller det sig så att den som dömer andra berättar med sin dom, mer om sig själv än om den hon dömer.

Det händer igen

Sovit ut – till halv åtta. Strax före 22.00 släppte min gode Gösta, tillika chaufför, av mig här hemma på Pig Hill. Var rätt så slut i skallen, men inte så där totalt utmattad som jag brukar bli efter ett framträdande. Hängde på soffan och glodde på teven, minns inte på vad. Nån slags våldsam film var det, kanske med Bruce Willis; han som brukar slåss med ett leende på läpparna, han som brukar kasta sig åt sidan för att undkomma kulorna och som kan gå nerblodad genom hela filmen (som om sminkösen dött och ingen kan ta bort låtsasblodet).

Det blev ett bra framträdande i Åsele bibliotek och ett femtiotal hade kommit för att höra min berättelse barndomens oro och rastlöshet, om de sena tonårens kaos och panik, om min ojämnhet där jag å ena sidan gjorde karriär på många sätt, å andra sidan inte klarade av det mest elementära. Jag berättade förstås om resa tillbaka och sa att det alltid finns hopp om ett bättre liv.

PhotoGrid_1475784115266
Har nog funnit ett bra sätt att berätta min historia utan att skrämma slag på folk. Det handlar om att krossa fördomarna och samtidigt sprida kunskap om oss som lider av olika psykiska tillkortakommanden. Frågorna från publiken var många, några från anhöriga till bipolära döttrar/söner: ”Hur ska jag göra när hon flyger upp i det blå?” Sedan brukar det smyga fram en eller två och säga (med låg röst): ”Jag är som du och har upplevt mycket av det du berättade. Tack!” Oj, vad jag växer då. I går var det en kvinna i min ålder som berättade att hon fick sin bipolära diagnos först i fjol. Blev glad för hennes skull då hon nu kan få hjälp, men förbannad över att de diagnostiska verktygen inom psykiatrin fortfarande är så trubbiga att folk ska behöva dö innan de får en diagnos. Tänk om det vore lika illa med de som fått diabetes? Att det skulle ska behöva ta 20-30 år innan det sätts in insulin.

jude

Genom världshistorien har vi varit usla på att hantera främlingar, istället har mytbildningarna fått ta över och ganska snabbt har vi klumpat i ihop folk, ofta utifrån den religion de praktiserar. Judarna är ett bra exempel, som mellan 1870-1945 i miljontalls massutvandrade från Östeuropa i första hand till USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, vilket genast  skapade rädsla och avsky. De pratade konstigt, såg märkliga ut med sina svarta kläder, huvudbonader, långa skägg, hade egendomliga religiös seder och höll ihop som grupp. Fram till 1917 kom 3,9 miljoner flyende judar till USA; fattiga och arbetslösa. De blev genast illa sedda. Många menade att de var illojala och att de hade en ”dold agenda”, att deras tro var en ”erövringsideologi”. I USA 1917 gjorde den s.k Dillinghamkommisssionen ett slags ”IQ-test” på de nyanlända judarna och kom fram till att 76 procent av dem var idioter och att barnen var efterblivna. I själva verket var det fattigt folk som inte fått lära sig att skriva och läsa och att de ännu inte lärt sig det nya språket.

I Frankrike menade många ”intellektuella skribenter” att judarna hade för avsikt att påtvinga sin religion och att de av den anledningen inte ville anpassa sig. Känner ni igen argumenten? De som används mot muslimerna som de senaste åren kommit till Europa, då vi börjat klumpa ihop dem till ETT. Allt går igen, allt har skett tidigare.

nassar

I 20-30-talets Tyskland användes samma argument som i Frankrike och USA. Hitler talade öppet om att det var judarnas fel att Tyskland förlorat 1:a världskriget, att det var en judisk sammansvärjning. Och folk nickade och höll med, ingen sa emot. I det fallet kan vi verkligen tala om en dold agenda. 1923 kom den första pogromen, då man i Berlin brände judiska hus, synagogor, skövlade, plundrade. Nu jävlar skulle judarna sättas på plats.Hösten 1938 följde fler pogromen för att kulminera i Kristallnatten den 10 november. Denna iscensatts av nazisterna. 267 synagogor brändes ner,  7 500 butiker vandaliserades, 400 judar dödades, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, och som en konsekvens av Kristallnatten fick judarna betala ett skadestånd på en miljard mark till tyska staten. Just, det – judarna fick betala för skövlingen och dödandet. Allt byggde på hat, fördomar, rasism och var inledningen på Förintelsen och de slutgiltiga lösning.Vete gudarna hur många som skrivit och sagt att detta aldrig får hända igen. Men jag blir allt mer osäker om det verkligen stämmer.

För övrigt krävs det ett visst mått av mod för att bryta mot konventionerna och kliva av ekorrhjulet. För då måste vi ju lämna vår trygga zon.

Det kollektiva missnöjet

Sovit tungt, måste ha bitit samman käkarna, gnisslat tänder. En dov huvudvärk i tinningarna. Det blir snart bättre, bara jag får tömma koppen med svart, starkt kaffe. Höjer blicken från tangentbordet och ser rakt in i en blekblå himmel. Klart, kallt väder. Hoppas denna väderlek håller i sig under morgondagen då jag och Gösta ska köra den långa vägen till Åsele – 17 mil enkel väg. En timme på scen, sex, sju timmar i bilen. En författares hårda liv.

schackKarlsson

Igår träffade jag min gode vän Karlsson på NK för att göra våra träffsäkra analyser av omvärlden och av oss själva. Jo, vi kan idka självkritik, bara den inte blir för grov och plågsam. Det var ett tag sedan vi träffats, troligtvis i början av augusti. Trodde vi. Sedan åkte schackbrädet fram. Vi spelade under tystnad två intensiva partier – som jag vann. Det måste vara flera år sedan jag lyckades besegra Karlsson två gånger i följd i detta ädla spel.

muslim

Vi lever i en minst sagt orolig värld där vissa menar att det som utspelas är det tredje världskriget. Ur myllan av kollektivt missnöje växer de främlingsfientliga, rasistiska partierna fram i Europa. I stort har dessa partier ett gemensamt: de är alla antimuslimska. Muslimerna i klump är ett hot mot den västerländska kulturen eftersom muslimerna har en ”dold agenda” som går ut på att ta herraväldet på jorden och förslava oss alla. Vi säger inte längre att de som flyr/invandrar till Europa att de är syrier, somalier, libaneser, afghaner, pakistanier – istället klumpar vi ihop dem alla till muslimer. Hur vore det om vi i Sverige tillsammans med stora skaror från Finland, Norge och Danmark en dag skulle tvingas fly till främmande land – där man ”klumpade” i hop oss efter vår religion: ”Nu kommer de kristna protestanterna från norra Europa med sin dold agenda.”

Albert-Einstein

Härom dagen såg jag en dokumentär om Einstein. Under många år satt denne teoretiska fysiker på sitt arbetsrum för att finna de inre bilderna som i form av siffror kunde gestalta den allmänna relativitetsteorin; en mängd olika led av märkliga ekvationer som sedan kokades ner till E = mc2. Ljuset kröks av gravitationen i rummet. 1921 fick han Nobelpriset i fysik och blev en världsstjärna. Han var ju så mycket mer än en fysiker och blev politiskt aktiv redan under 1:a världskriget och förespråkade en snabb fred utan territoriella anspråk.Han tog avstånd från nationalismen och menade att judar och araber borde kunna leva i fred i samma land. Antisemitismen i Europa tvingade honom att emigrera till USA, där FBI hade ögonen på den egensinnige samhällsomstörtaren. 1952 blev Einstein erbjuden att bli president i den nyblivna judiska staten Israel, men tackade nej. ”Ekvationer är viktigare för mig än politik. Politik är för nuet men ekvationer är för evigt”, lär han ha svarat. Om han stannat i Tyskland, hade Hitler förmodligen skickat honom till något av utrotningslägren. I tider som dessa skulle vi behövt en Einstein.

För övrigt kan ingen bli ödmjuk utan att känna till sin egen ofullkomlighet. För att klara av det måste vi ha förmågan att känna skuld – den vi ska känna när vi handlar mot vårt samvete och vår inre moral.

 

Kylan är här

Att det börjar dra ihop sig mot vintertider, märks genom att mina rum blir allt mer kylslagna. Jag bor i ett gammalt hus på Pig Hill som är dragit i största allmänhet och vars element bara värmer halvt om halvt. Kallt om fötterna och nosen, och när jag skriver längre pass så domnar fingrarna bort och jag slinter på tangenterna.

köld

Men det är ändå inget mot mitt livs kallaste natt som inträffade 1982 i ett rött hus en bit utanför Sorsele. Jag gick sjuksköterskeutbildningen och vår klassföreståndare bjöd klassen till sin gamla kåk mitt ute i ingenstans. Andra dagen kom köldknäppen och temperaturen kröp utomhus ner under trettio. Hon eldade som en tok i järnspisen och en kamin men det hjälpte föga. När natten kom kröp jag fullt påklädd ner i sovsäcken och drog för säkerhets skull en luva över skallen. Jag låg en bit från en vägg, inunder ett av fönstret ett tiotal meter från den sprakande kaminen. Jag vaknade och frös, jag sov och frös. När jag slog upp min blå i gryningen, kände jag att mössan var borta. Jag kände också att huvudet satt fast mot väggen. Eller håret. Jag hade frusit fast mot väggen och det ville sig inte bättre än att en av mina klasskamrater fick klippa bort en stor hårtuss som blev kvar på väggen. Den morgonen var det ner mot minus 35.

Det verkar växa fram en klar och fin höstdag därute. Himlen är blekt blå, samtidigt som solen håller på kämpa sig upp över horisonten. Idag väntar ett besök på apoteket och en sväng förbi biblioteket med ett par böcker. Jag har fått ett brev som hotar med en straffavgift om jag inte snarast återställer böcker jag lånat. Hade helt glömt dem.

Handfingrar

Nu börjar mina fingrar bli för stela att skriva med. Måste koka en balja lut (läs: kaffe) och värma fingrarna kring koppen. Sen har jag för avsikt att skriva lite på romanen. Nu när jag skalar bort allt onödigt, så växer det fram en tät berättelse. Just nu är männen involverade i de minnesbilder de har av de kvinnor de en gång känt och älskat.

För övrigt så somnade jag på skinnsoffan, vaknade mitt i natten och frös. Stapplade iväg mot sovrummet och drog täcket över näsan. Som sagt, vi går mot kallare tider.

Upp på scen igen

Sovit ut mellan 00.30 och 06.15. Låg sedan och drog mig en stund och tillät mig vara lite seg. Brukar ju vara det efter mina framträdanden. Igår gällde det att hålla låda i dryga 30 minuter och lite då och då vara rolig och underhållande. Det handlade alltså om berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” som jag sedan ett år tillbaka turnerat med Linda Marklund från Burträsk.

Linda och Kent Nolia

Trots hård konkurrens från andra verksamheter på PRO:s och ABF:s Seniormässa på Nolia, så dök det upp 30-40 åhörare. Vi har kört föreställningen drygt 15 gånger och både jag och Linda har utvecklats som muntliga berättare. Nu går vi vidare med att börja jobba med en ny föreställning med ett spännande och aktuellt tema. Ber att få återkomma om det lite senare.

Nästa vecka är det Åsele som gäller (17 mil enkel väg) och då är det ett allvarligare ämne som ska avhandlas: Min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Som tur är så kommer min gode vän och chaufför Gösta Nilsson att transportera mig i sin ståndsmässiga bil till och från Åsele. När det är så långt, så litar jag inte på min stresshjärna som jag fick efter stroken för ett år sedan. Efter ett framträdande så brukar jag bli helt slut. Det blev jag även igår. Väl hemma somnade jag direkt på skinnsoffan och försvann i tre timmar.

Om ett par timmar sätter jag mig på bussen till Skellefteå. Herrejesus vad jag åkt buss mellan Umeå och Skellefteå de senaste åren. Jag åker till AIK-land för att träffa min Lena. Vi trivs så bra ihop, vilket gör mig varm i kroppen. Inga hårda ord, istället många kramar och en orkan av skratt. Jag har kommit i hamn.

Mår allt bättre efter att ha slutat med det månadslånga medicinexperimentet. Är mig själv igen och tackar gud att jag drog mig ur. Kände ju inte igen mig själv där jag blev sittande som en grönsak. Visserligen blev jag lugn, men jag är ju en person som har ett dynamiskt humör, på gott och ont, men det är dessa egenskaper som gör mig kreativ, som gjort att jag klarat av att skriva fem böcker och som nu håller på med den sjätte.

För övrigt har det vuxit fram en tro på den ”Goda Hälsan”, en slags surrogatreligion som drivs fram av en massa Helbrägdagörare och som får oss att ta overksamma, svindyra piller, att tillbringa varje ledig stund i gymmet och bada i svavel.

Biverkningar som plågar

Tunga dagar. Fyra veckors helvete när den nya medicinen sakta trappats upp i dos, för att slutligen få mig att konstatera att den inte fungerar i min hjärna, i min kropp, utan mest ger mig ångest och skapar panik. Värst är att medicinen har slagit ut all kreativitet, att den kapat lusten att skapa, att skriva. Under dessa fyra veckor har jag skrivit 11 meningar i min roman, mot cirka 15 sidor i månaden innan medicinen sattes in.

sovagroda

Känner mig som ett vrak. Händerna skakar, svårt att fixera blicken, yrsel, ångest och panik. Så igår bestämde jag mig för att avbryta försöket. Får se vad som händer, men får väl återgå till den tidigare medicineringen – trots att inte den heller var perfekt. Men ändå så mycket bättre än den jag plågats med under en månads tid. Under årens lopp har jag ett otal gånger tvingats genom liknande processer, då olika mediciner prövats ut. Det är något speciellt när det handlar om piller som påverkar ens hjärna, eftersom det är där som ens personlighet sitter, där ens medvetande och alla minnen placerats. Allt detta rubbas och till slut känner man inte igen sig själv. Och samtidigt – ibland måste vi ta sådana mediciner. För att överleva. Ungefär som diabetikern måste ta sitt insulin.

Har fått ett exemplar av den talbok som gjorts av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är märkligt att höra sin egen text läsas upp av en okänd röst. Har jag verkligen skrivit detta? Jo, det har jag. Har lyssnat på utvalda delar från barndomen och sista kapitlet. För första gången sedan boken kommit ut kom också tårarna. När jag uppträder och läser högt ur min text, så gör jag det på ett distanserat sätt. Genom talboken kryper texten in under huden på mig; drabbar mig.

20160919_181028

Har även fått det senaste numret av tidskriften Provins och finner den artikel som jag skrivit, den om ”Självbiografins dilemma”. Det är nämligen en stor skillnad på att skriva självbiografiskt och fiktivt. Inte minst för att man  ska skriva öppet och ärligt om sig själv. Det går liksom inte att gömma sig bakom något hittepå, utan det som skrivs ner ska ha hänt. I varje fall som jag minns det. I många stycken så var skrivandet en lång, plågsam resa men som i slutänden ledde till en personlig förändring.

För övrigt ska jag betala mina räkningar idag. Den som är satt i skuld är inte fri. Eller?

Våra vardagshjältar

Min kropps sov- och vakenklocka ringde denna morgon vid sexsnåret, men jag känner mig ändå rätt så utsövd efter cirka sex timmars sömn. Hade svårt att somna på grund av att jag var så uppskruvad efter framträdandet i Hjukensjön utanför Åmsele. Om man ska åka runt och vara berättare/författare i detta stora län, får man lära sig att tillbringa merparten av tiden i bil, buss eller tåg. Avstånden är stora. Ändå var det bara tolv mil till Hjukensnjön och Lena körde bilen en bit av hemresan, då jag var rätt så tom i bollen. Blir sådan efter urladdningen på en scen – och värre har det blivit efter stroken. Det påminner om ett neurologiskt åskoväder inne i min skalle – det mullrar och blixtrar.

20160813_182124_resized 20160813_182138_resized IMG_20160813_182318_resized

 

Regnet och kylan bidrog till att det inte kom särskilt många besökare (hälften mot i fjol). Skulle tippa att det var femtio personer som lyssnade på min berättelse om Vedtjuven. Dessutom dök det upp ett tiotal tyska kanotister som under fyra dagar paddlat längs den vackra Åman och nu gjort ett strandhugg  i Hjukensjön för att ta sig en pilsner och käka hamburgare. Under söndagen går de i mål i Åmsele för återfärd med buss och flyg till Tyskland. Stackarna kan inte ha förstått ett enda ord av det av det jag sa, men satt ändå snällt kvar och applåderade livligt och glatt när jag tackade för mig. En eloge till bröderna Brändström, Rolf och Ulf, för deras idoga arbete att från noll bygga en vacker pub med pizzaugn i en loge och att för femte gången arrangera denna festival. Det är mycket jobb som hamnar på en arrangörs axlar. Ett extra plus var att de i år fixat en bubbelmaskin som mycket effektfullt skapade magi på scenen.

hjältar

Kaffe, en stor mugg med svart, starkt kaffe och genast piggnar jag till. Tankarna får vingar och snart sitter jag här och funderar lite kring de hjältar vi har kring oss i vardagen. Alltså – inga hjältar i blå trikåer eller riddarrustning, utan våra vardagshjältar som uträttar stordåd i det tysta. Jag talar om de människor som vågar stå upp, stå ensam, som vågar säga ifrån, kliva fram, vara närvarande och som just därför få ta emot en hel del skit och fördömande från de människor som blir ”störda” i sitt värv att i någon form idka mobbing, prata skit och döma folk som de anser vara svaga och nalta eljest. I grund och botten är det modet som skapar vardagshjälten och för att vara modig krävs rädsla. Rädslan gör oss vaksamma och därför slår den ofta följe med hjälten. I och med att hjälten är sådan person som vågar säga ifrån, så får han/hon vara beredd på att periodvis bli övergiven. Vi blir starka genom att våga visa vår sårbarhet, att släppa fram våra svagheter, för genom denna ärlighet blir vi både respekterade och oantastliga. Men om vi därmed blir hjältar? Nja, till det krävs även mod. Personligen är jag ingen hjältetyp, även om jag försöker säga ifrån när käften börjar gå varm på stollarna och när de ska berätta vad sanningen är. Klart är att vi lever i en tid då vi har ett stort behov av hjältar. Vi lever i en tid då gamla, begravda lögner grävs upp och dammas av för att förminska och fördöma det som är annorlunda.

För övrigt är det veckans tvättardag. En hel del sommarkläder ska vaskas och tumlas, sedan nogsamt strykas, vikas ihop och in i garderoben i väntan på nästa sommar. Måste försöka tappa några kilon till sommaren 2017, eftersom flertalet skjortor och t-shirts till denna sommar verkar ha krympt en aning,

 

Godhet

En grå morgon. Regnet har fallit under natten och gjort världen utanför mitt fönster genomblöt. Just nu verkar det vara uppehåll. I dag ska jag, Lena och dottern Hanna åka till Hjukensjön och den härliga festivalen till gäddans ära. Strax efter fem ska jag upp på scenen och dra min helt sanna berättelse om det stora kriget om veden i Baklandet anno 1974. Satt igår och berättade historien för mig själv, tyst inne i mitt huvud, och jag minns den ännu.

skurk

I går kände jag mig som en skurk. Inför dagens begivenheter var jag förbi ICA Kvantum för att hämta ut ett paket som förlaget skickat: Det var romanerna ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”All världens lycka”; två romaner som delvis utspelar sig trakterna av Åmsele. Tänkte lägga dem till försäljning på mitt bokbord i Hjukensjön – men jag fick inte hämta ut paketet. Den unga tjejen på ICA fick en tjurig uppsyn då hon sett en liten spricka på mitt körkort (som funnits där i ett par års tid). Snart dök ytterligare en kvinna upp, en stor och frodig sådan, och läxade upp mig. Det borde jag väl begripa att man inte kan hämta ut ett paket med en spricka i körkortet. Rena Stasikänslan. Jag gav upp ganska direkt då jag förstod att detta var en strid som jag skulle förlora. ”Du har inte passet med dig”, sa den unga. ”Nej, jag brukar inte ta med mig passet när jag färdas mellan Grisbacka och ICA”, mumlade jag med ett stänk av ironi i rösten och ett stelt leende på mina bleka läppar. Mitt pass har för den delen gått ut för två år sedan. Sålunda fick jag slokörat lämna platsen för mitt stora brott och på vägen ut kastade jag blick in i apoteket som jag dagen innan besökt och hämtat ut stora mängder farlig medicin – jo, med mitt körkort och dess rysligt illegala spricka.

godhet

Nu över till något helt annat. Jag har tidigare skrivit om att godhet innebär att man måste våga stå upp och ta striden mot ondskan. Att vara snäll betyder inte att man står där och ständigt vänder andra kinden till. Man får heller inte blunda när någon är i nöd, det är absolut inte godhet.Tänk på vilken besvärlig typ Jesus var, som ständigt bröt mot konventionerna och reglerna, käftade och protesterade mot det som var ondska i hans ögon.Tro vad man vill om Jesus som person och Guds son, så måste väl han ses som förlagan till vad godhet är. I varje fall för mig. Ibland stöter jag på människor som vid första anblicken verkar hyggliga, snälla och goda – men efter en tids bekantskap märker man att de är snälla precis hela tiden. De köper ditt godkännande genom att hålla med om allt och är rättrådiga i största allmänhet. Då har snällheten blivit ett harmlöst sätt att manipulera andra människor. I grunden försöker dessa ”snälla” människor dölja sina svagheter, som kan vara låg självkänsla och konflikträdsla, genom att vara medgörliga och snälla. Du kan säga precis hur korkade saker som helst, så kommer de att hålla med dig. Möjligen att de kokar en kopp kaffe till dig för att komma undan det känsliga ämnet.

För övrigt hade jag och Lena under gårdagen en underbar stund i Baggböle arboretum. Häftigt att se och lukta på träda och buskar från hela världen. Där växte balsam- och purpurgran, Japansk gråal, Rysk kornell, Sibirisk hagtorn och så vidare. Åk dit vet ja! Sen får ni inte missa Buddha som sitter upplyst på en spegel av mörkt vatten.