Det heter chokladboll!

Varannandagsväder. Idag är det grått som gäller.  Fin dag i går, den i Bastuträsk.

Laddar för vår provföreställning senare idag. För första gången kör jag och Linda Marklund vår berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” för en mindre testpublik. Ska bli spännande och höra vad de säger. Jag har börjat förstå glädjen och spänningen i att på det här sättet föra fram den muntliga berättartraditionen. Nog för att jag under årens lopp ”fört låda” på de scener jag framträtt på, men då har det mesta varit fångat i flykten, inte genomtänkt som denna gång. Nog är det märkligt att jag, som Norrländska författarsällskapet projektledare, varit den som år 2000 fick fart på det muntliga berättandet i Västerbotten, utan att jag själv blev en del av det. Körde mitt race som författare som ständigt lutade mig mot den text som stod skriven i mina romaner. Nu har jag plockat ut den röda tråden ur ”Vedtjuven”, skruvat upp den ett par varv, kokat ner den till en halvtimme, och berättar den, helt naket, på ett helt nytt sätt. Spännande.

För övrigt blir jag trött på försvararna av n ***-boll. Det tycks vara ett livsviktigt ord för dem – samtidigt som de verkar ha vansinnigt svårt att lära sig ETT nytt ord, som funkar precis lika bra, chokladboll. Ett löjets skimmer drar över dem när de med emfas talar om sin rädsla för att vi snart inte får säga vit- eller rödlök. En del tycker sig föra en kamp mot det politiskt korrekta, och genom att lite uppkäftigt använda n-ordet verka vara lite rebelliska. I själva verket är de med och fyller på bränsle åt den rasismen som flammat upp. Är det ens lönt att säga: tänk ett varv till! N-ordet är laddat av nedlåtenhet och förminskning av färgade människor och som bottnar i rasismen. Om jag klipper till en annan på käften, är det då jag eller den som blivit slagen som ska avgöra om det gör ont eller inte? Nå? Är det så himla betungande att lära sig ett nytt ord: chokladboll? Om man nu vet med sig att n-ordet kränker medmänniskor, varför i hela friden använder man det då? Varför?

Se upp för bitterhet

Hakar på Karlsson till Bastuträsk, en  bit utanför Bjurholm, för att närvara vid årets byafest. Var på plats även ifjol då jag inför publik, i egenskap av författare, ljög så att det stod härliga till. Och fick betalt för det. Jag brukar få det ibland – betalt för att ljuga. Vädret är fint, blå himmel och arton grader, redan så här i morgonstund. Lovande. I morgon lär det stora ovädret ska drabba södra och mellersta Norrland, och det är ju här.

På söndag ska jag och Linda visa vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en liten provpublik. Genast blir det lite mer nervöst. Fast det ska det ju vara de gånger det blir skarpt läge. Då skärper man sig. Har även plockat fram den musik vi ska använda oss i mellanakterna, när vi byter av varandra. Det blir något folkligt, det blir BAO. Så nu ska herr Lundholm, inför publik, dansa in på scenen.

Bitterhet kan verkligen bli till ett gift. Ja, om man inte klarar av att försonas med det som hänt. Det är i bitterheten som vissa begrepp snurrar runt i skallen, och om det vill sig riktigt illa så gör de det i all evighet. ”Tänk om”, ”jag skulle ha sagt”, ”vad menade hon med det” o.s.v. Man kanske inte kan förlåta, i varje fall inte det grövsta, men det går kanske att försonas. I varje fall för ens egen skull. Bittra människor blir fort gamla. De får rynkor i ansiktet och håret blir askgrått. De är heller inte roliga att ha att göra med, då de ständigt ältar det som skett – om det som inte går att förändra. Gjort är gjort.

För övrigt ska jag så smått börja jobba med tidningen Vasaplan. Det är snart bara en månad kvar till deadline, då texter, bilder och annonser ska vara oss tillhanda. Temat för nästa nummer är: ”Är du lönsam?” Ja, vad betingar en människa egentligen för ett pris? Går det att räkna ut i kronor och ören, när det i den andra vågskålen ligger sådant som kärlek, glädje, sorg och en oändlig längtan efter att få finnas till?

Berättarprojektet igång

Igår skickade jag in slutkorrekturet till mitt förlag. Det är rätt häftigt att följa sin egen text, från en rätt så spretig företeelse, en osäker textmassa för ett par år sedan, till den den koncentrerade text som blivit slutresultatet. I det här skeendet görs inga stora ändringar, utan det handlar mest om att jaga små, små irriterande stavfel, för att inte tala om alla de bindeord som är borta. Just de felen är svåra att hitta, eftersom hjärnan fyller i de ord som är borta. Om det fattas ett och eller ett att så får din hjärna dig att tro att dessa ord ändå finns där. Som andeväsen. Skumt.

Men nu har jag lusläst texten, satt ditt de ord som är borta och skickat det till förlaget (Ord & visor). Vi har gemensamt kommit fram att döpa min självbiografi till ”Spring Kent, spring!” Nej, det är ingen bok om maratonlöpning eller sunt leverne. Det handlar om något helt annat. Ja, ni får väl läsa boken när den kommer.

Har suttit hela morgonen och skapat en facebooksida. Den heter ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” (leta på det så hittar ni dit) och handlar om den berättarföreställning som jag och Linda Marklund ska sätta upp till hösten. Välkommen in!

Jag har inte känt Linda länge, en ren slump att vi kommit att samarbeta, men i berättandet så rör vi oss över samma marker, i samma geografiska och kulturella miljö. Jag med mina rötter i Bäckmyran, i det område som jag kallar för Baklandet i mina romaner, Linda som i sin barndom tillbringade mycket tid hos sin mormor i Siksele. Två platser som det är ett par mil mellan, båda i Lycksele kommun. Linda berättar om kvinnorna härute i skogarna, medan jag berättar om de tjuriga, egensinniga gubbarna. Linda berättar om magin och passionen i att dricka rabarbersaft, om vänskapen mellan två kvinnor och om förgängligheten hos ett helt berg med kantareller, medan jag har kokat ner den röda tråden i min roman ”Vedtjuven”, om det krig som pågår  – det mellan Rubert som har all ved i världen och Adrian som på grund av sin lättja inte har en enda vedpinne.

Måste nog koka mer kaffe. Drack morgonens första kopp vid sjutiden – nu är klockan snart tio. Det är troligt att det idag blir ett parti schack med Karlsson – eller så sitter vi bara och pratar en stund. Får se. En långpromenad blir det i vilket fall som helst (- 13 kilo).

För övrigt är det i dag minnesdagen efter Breiviks hemska dåd för fyra år sen. Jo, de finns mitt ibland oss.

Hit men inte längre

Vaknar i ottan och känner mig utsövd, dricker starkt kaffe. Som gammfolket. Ser en sommarmorgon stå utanför mitt fönster; en ändlöst blå himmel, en sol som parkerat uppe till höger av mitt fönster. Ännu tyst och stilla från Backenvägen, som om ett par timmar kommer att förvandlas till en bullrig plats på jorden.

Har hunnit korrekturläsa ungefär halva manuset. Nu ser jag (äntligen) att texten slipats fram till något som kan publiceras vad det lider. Förlagets redaktörer (Göran och Biggan på Ord & visor) har gjort ett bra jobb med det manus jag skickade till dem i början av juni. De har änglars tålamod. Vet inte hur många versioner jag under skickat in under årens lopp. Har gjort ständiga ändringar, gjort nya tillägg eller tagit bort långa stycken. Det liknar ingen annan bok jag skrivit – men så är detta boken om mig själv. Det är en bok jag började skriva redan 2010.

Det krävs distans till mig själv för att på ett ärligt sätt kunna beskriva mitt liv. Dessutom är det ju ett arbete med minnesbilder och sådana har en tendens att ändras var gång man plockar fram dem. Som tur är har jag dagboksanteckningar att falla tillbaka. Ända sedan 18-års åldern har jag fört dagbok, vilket har varit guld värd. För när man tror sig minns något exakt, så finns där nyanser av något annat i det jag skrivit i mina dagböcker. Något annat som är guld värt när man ska redogöra för sitt liv, är alla de fotoalbum jag har stående i min hall. Bilder som visserligen håller på att blekna, men som alla rymmer sin historia, sitt minne.

För övrigt måste vi dagligen påminna oss om var våra gränser går. Hur mycket tillåter vi att folk klampar in i våra liv; de vars mål är att söndra och härska? Ni vet de som själva är gränslösa. Skaffa därför färg, måla gränsen omkring er och gör sedan en skylt med texten: Hit men inte längre! 

Boken börjar bli klar

I dag kom slutkorrekturet på min kommande bok från förlaget. Jag ska gå igenom texten och kontrollera att där inte finns några fel. Det är märkligt med texter, för trots att jag lämnade ifrån mig en noga genomgången text till förlaget och att sedan två redaktörer lusläst det jag skrivit, så hittar jag fortfarande småfel, inte så många, men ändå irriterande småfel. Så nu är det upp till mig att lusläsa varje mening, stanna upp då och då och fundera, vila tankar och ögon lite då och nu, för att inte missa just småfelen.

Problemet jag brottats med hela livet, är att jag (författaren och journalisten) är dyslektiker. Jag brukar tappa bindeorden inne i meningarna (som, att, och) och det brukar försvinna en och annan ändelse.Jag måste alltid printa ut mina texter, då dataskärmarnas dåliga upplösning gör att jag missar ännu mer. Jag brukar skriva om, och skriva om, och skriva om mina texter till dess jag att ”tvättat” bort småfelen. Så när jag nu korrekturläser texten från förlaget så handlar det i mångt och mycket att jaga mina dyslexifel.

Hoppas att tidsplanen håller, så att boken kommer ut under senhösten. Men det är ju så mycket mer som ska fixas inför en utgivning, som omslag, fotografering, marknadsföring. men det ordnar väl sig. Men jag gruvar mig redan för mottagandet av boken, som förlaget vill döpa till ”Spring Kent, spring!” En naken självbiografi om ett liv som inte alltid varit spikrakt – även om det för en utomstående kan ha verkat så. Spikrakt. En man i språnget, alltid på väg. Men så har det inte varit. I varje fall inte i mitt liv.

Lämnat tillbaka den fina hyrbilen. En sådan skulle man haft, en Toyota av senaste modell, med sex växlar. Gick hem från Ersboda i solskenet, i värmen. En och en halv timmes traskande. Fick skavsår på höger häl. Sedan har jag suttit och lusläst och jagat småfel. Däremellan har jag tänkt på resan till baklandet och inlandet, och alla de fina, vackra människor jag mött. Tusan att de ska bo så långt bort.

För övrigt kan jag berätta att jag varit in på Biltema och köpt tio disktrasor.

Möten som stärker

Sovit som en stock efter gårdagens odyssé i inlandet. Det blev drygt 40 mils bilkörning. Dagarna i Baklandet och turerna runt omkring har varit mycket givande. Det var även kul att efter alla dessa år återvända till Arvidsjaur, där jag under flera års tid jobbade som stafettsjuksköterska. Behövde verkligen denna roadtrip; behövde komma ifrån vardagslivet här på Pig hill. Nu är jag åter på Backenvägen och sitter vid min dator och skriver på min roman. Men ska ut en sväng till, då jag har hyrbilen hela dagen. Men vart jag åker vet jag inte. Får se – kanske får min impulsiva sida styra.

Man ska välja sina strider. Annars får man inte göra annat än att bråka. Men man måste även fundera på vilken kostnaden är för att ta striden – och, priset för att inte ta konflikten. Vem är jag i striden? David eller Goliat? Vilka sympatier får jag beroende vilken roll jag har? Eller möter jag en ”martyr” som kokar om sanningen som passar dem; ni vet sådana där som inte förmår att se helheten, som manipulerar omgivningen med ett tillrättalagt skeende. Sådana människor är svåra att möte i ”strid”. De är rent av omöjlig att möta. Då är det bäst att vända dem ryggen och gå sin väg.

Det är skönt att möta människor där man inte behöver förställa sig, inte tvingas göra sig till, då man istället kan mötas ”mitt på hållet” i ett stillsamt samtal. Det är så enkelt då. Inga stormar, ingen oro. Gud vad jag söker efter det. Att kunna se och bli sedd – att kunna vända ryggen till utan att vara rädd för att bli knuffad. Att kunna räcka till, att kunna vara sårbar.

Renskriver anteckningarna jag gjorde under inlandsresan. Blev en hel del. Har under livet fört noggranna anteckningar, både i dagböckerna och i block där jag samlar det som ska bli litterärt. Jo, jag har ganska bra koll vad som händer och har hänt. Säger någon människa något bra – eller jävligt dumt – så hamnar det ganska fort i mina anteckningar. Det gör mig trygg – ifall någon skulle fara med osanning.

För övrigt känner jag mig befriad och hoppfull. Jag är på väg.

Åter till Baklandet

Grått därute. Känns som ett naturligt tillstånd den här sommaren. Fast igår var det en riktigt fin dag. Traskade och gick, tills fötterna ömmade. Lyssnade på deppig musik. Satt på balkongen och läste och skrev. Brände flinten, igen. Borde ha lärt mig, blivit betingad som Pavlovs hundar. Icke.

Har börjat lägga samman ting och kläder i små högar, allt det jag ska ha med mig under ”inlandsresan”. Allt lär visst stå kvar – torrtall´n oppå hygge, kurva däri Ivans, vägen oppför berget. Men nästan allt folke lär ha dött ut. Får väl åk åt Siksele och Lycksele för å se hä röres. Det är ingen lång resa, men den känns oerhört viktig – på något underligt sätt. Kanske för att resan är avstampet för en ny färdriktning i mitt liv, då jag för ett tag måste svänga av från den breda huvudvägen och köra längs smala, kurviga grusvägar. Som de i inlandet och i synnerhet de kring Baklandet. Jag gör det med ett vemod inom mig. Det var inte så här jag tänkt mig att sommaren 2015 skulle bli.

Ska förbi Bäckmyran, byn där jag föddes i slutet av 50-talet, men där jag numera så sällan är. Huset där jag växte upp, ett litet rödmålat torp med vita knutar, sålde vi efter pappas död till en kusin. Hon och hennes man håller numera vakt mot lövslyet och myggen. I den här trådsmala byn, där Gud kastat ut några rödmålade torp längs en smal grusväg, är det numera inte många boende kvar. På ett par ställen finns inte ens husgrunden kvar; Domänverket såg snabbt till att sopa igen spåren av mänskligt liv. Om hundra år finns väl inget kvar av Bäckmyran. Kanske hukar skylten under lövslyet? Nåväl, ska ta mig en sväng förbi denna by och heja på de som finns kvar, i den trakt som jag döpt till Baklandet och som jag skrivit fyra romaner om. När jag 1999 kom med min debutroman, med den tunga titeln ”Svin föder svin”, kom en av kvinnorna som då bodde i denna trakt fram till mig, det var när jag signerade boken i Lycksele, och hon sa med skräck i rösten och stirrande blick: ”Herregud Kent, du har väl int skrive om oss?”

Jo, jag skriver om de människor jag mött. Gör om dem en aning, sätter de i ett sammanhang, men följer alltid den historia de vill berätta. För det är ju på det viset att i varje roman finns en bärande grundberättelse som bygger på en verklig händelse. Som historien om Isak och kojan i ”All världens lycka” och rysligheterna i ”Konungarnas konung från Baklandet”. Där överträffar sanningen precis all livlig fantasi. Har påbörjat en femte roman som också utspelar sig i Baklandet, och som jag sagt till mig själv ska vara den sista. Fast det vet jag väl egentligen inte. Men på det sätt jag skriver, märker jag, så avrundar jag, i varje fall mentalt, livet i Baklandet. Det känns som jag har berättat det som varit värt att berätta om denna trakt.

Morgondagens första stopp blir i Siksele; en by där Konungen (Valfrid Johansson) ofta höll till. Han hade en bror som bodde där och inte långt bort låg Flakaliden där han växte upp. Den plats som han kallade för ”helvetet på jorden”

I Siksele ska jag träffa Linda Marklund för att dra upp riktlinjerna inför höstens berättarföreställningar. En turné som blivit en aning bantad i sitt omfång. Vi ska naturligtvis även träna på att framföra våra berättelser. Detta är verkligen ett nytt sätt att framföra mina texter på, som den ur min roman ”Vedtjuven”. Jag kan omöjligt följa alla de detaljer jag räknat upp i den skrivna texten, utan det handlar mer om att finna den röda tråden, huvudstråket i texten och sedan gestalta den med gester, minspel, pauser. I slutänden måste jag få folk att sitta kvar och lyssna den dryga halvtimme det tar att sammanfatta historien om Rubert och vedtjuven.

Om vädret tillåter blir det kanske en sväng förbi Mårdseleforsen och sedan ska jag väl göra en guidad tur kring Baklandet. Sedan bär det av till syrran och hennes kåk ute på Näset i Arvträsk. Ska även svänga förbi Lycksele och hälsa på morsan – ska försöka hinna med att hälsa på några gamla vänner. Sedan ser jag motorveckan i Lycksele påbörjas redan på lördag – men jag är ju så rysligt ointresserad av att se snöskotrar köra på Umeälvens vatten, eller se jättelika truckar göra rykande rivare på asfalten. Inte min grej. Sedan får vi se var färden bär. Har några idéer så jag sätter i verket i absolut sista stund.

För övrigt är det en sanning i att alla våra val leder till konsekvenser. Väljer man exempelvis äventyret före något mer bestående, så får man man följdriktigt uppleva en del häftiga kickar, men man missar njutningen av alla soluppgångarna vid den sjö där man får möjligheten att bada i resten av livet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så det så.

Grekiskt stålbad

Ett stålbad väntar grekerna. Det är kravet från EU för att de ska få låna hundratals miljarder – för att återbetala gamla skulder. Grekerna kommer att tvingas sälja ut hamnar, flygplatser, järnvägar, apotek, telebolag. Men när det gäller att privatisera snabbt och rysligt effektivt, kan ju vi svenskar bistå med en hel del kunskaper. Vi har ju avreglerat nästan allt, och det utan att handlat om något stålbad. Skicka ner vår alldeles egna glada borgerliga allians till Grekland, så ska ni se att rubb å stubb är avreglerat över en natt, t.o.m den grekiska mytologin och Akropolis.

Grekland har en alldeles egen plats i mitt hjärta. Har tappat räkningen på hur många gånger jag varit där och alla öar jag besökt. Athen två gånger, likaså på Korfu, sen har jag varit på Kos, Kreta, Mykonos, Paros, Antiparos, Naxos. Det var väl allt, tror jag. Tänker på de kalkstensvita husen med de blå fönsterluckorna, på frukostarna med yoghurt med ringlad gul honung ovanpå, fetaost, oliver och färskt, varmt bröd. Jo, jag skulle mycket väl kunna tänka mig att återvända till Grekland – det är ju några år sedan senast. Får invänta resesällskap – måste kanske invänta det grekiska stålbadet. Helt plötsligt har de avreglerat alla öar i det Egeiska havet.

Lite mer molnigt i dag. Kanske lika bra då jag känner sveda uppe på flinten, efter att ha suttit i timmar på min balkong. Satt där och läste och skrev. Glömde tiden och hur hårt solen kan bränna på en ljuslagd person som jag. Var rätt så flitig. Promenerade 10 500 steg, plus en cykeltur. Det tar sig. Sedan april har jag tappat 12 kilo. Men det syns väl knappt, måste nog vandra bort med minst lika mycket till.

För övrigt så kräver en långsiktig satsning, på ett livsprojekt, både tålamod och mod. Men återbetalningen sker med tiden i form av trygghet. De som inte klarar av ”långsamheten” i tillvaron väljer istället det kortsiktiga, de tillfälliga ”kickarna” (det som kittlar och river för stunden). Men mellan det snabba, det tillfälliga och kravlösa finns en hel del tomhet och på sikt väntar långa sträckor av ensamhet. Det är så det fungerar, ni som undrar.

Om sårbarhet

Något hände. Jag skickade in en idiotsäker lottorad till Svenska spel i lördags, men fick som svar att jag bara hade tre rätt. 80 miljoner gick till någon annan. Förresten, vad skulle hända med en ifall man vann just 80 miljoner? Ja, med ens personlighet. Jag vill nog hävda att det skulle ske en hel del med ens sätt att tänka och känna – inte minst på grund av omgivningens förväntningar.Tänk så många ”vänner” det skulle dyka upp. För ett tjugotal år sedan hörde jag talas om en ung man som vann cirka 20 miljoner, och som över en natt förvandlades från ”fattighjon” till ”onödigt rik”. Han köpte sig ett hus, som snart fylldes av ”mycket nära vänner”, som kom för att äta och dricka gratis. Något hände. Gårdsplanen fylldes med ett flertal lyxbilar, skotrar, fyrhjulingar. Även vännerna fick nya bilar. Festerna avlöste varandra. Efter ett par år var pengarna slut. Kvar var bara skulder. Hyenorna försvann. Mannen var nu mer fattig och ensam än någonsin. Lika bra att jag inte vann de där 80 miljonerna.

Att skriva en text, en bok, är ju ett sätt att släppa fram sin kreativitet, men att sedan låta texten bli läst av nära och kära, av okända, är ett risktagande då man i viss mån gör sig känslomässigt naken – i grund och botten är/blir man sårbar. Låt oss slå fast: Sårbarhet är inte detsamma som att vara svag. Sårbarhet är att våga bli granskad, kritiserad – att kunna känna tillit. Det är som med kärleken själv, där vi verkligen tar stora risker – inte minst då vi blottar våra känslor med risk att bli rejält sårade. Men det handlar om att ge och ta, för i det djupa samspelet med en annan människa måste vi våga vara sårbara. Annars kommer aldrig tilliten och respekten att kunna gro och växa.

När vi gör oss sårbara skapas förutsättningar för att kunna bygga något som håller över tid. Det är då som vi delar med oss av våra hemligheter. Vi gör det i delat förtroende, i ett förbund med endast två medlemmar. Du och jag. Det blir vår heliga kunskap, det där riktigt hemliga som vi vet om varandras sårbarhet. I dessa känsliga (hemliga) punkter får vi aldrig någonsin utdela några knivhugg. Att missbruka och svika detta förtroende, för egen vinning, går aldrig någonsin att laga, utan är för evigt trasigt. För det är ju så: I slutänden måste vi alla ta ansvar för det vi säger och gör.

I bakgrunden hörs ljud från min TV. Några talar om krisen i Grekland. Tuff situation detta vänliga folk vid Medelhavet. De kämpar för att få några obeskrivligt stora lån – för att kunna betala igen andra lån. Men för att få låna pengarna, så kräver långivarna att grekerna  ska skära i välfärden. Moment 22.

Läsa, skriva och promenera – så torde min dag se ut om jag använder stora penseldrag.

För övrigt läste jag att en ”liten istid” är på gång – redan om 15 år. Under tio år kommer solaktiviteten att sjunka med 60 procent. Detta kommer att ske mellan år 2030 och 2040 – vilket kommer att visa som riktigt kalla och långa vintrar.

 

Missnöjets kultur

Ett tunt regn faller över Pig Hill, men det finns kanske ett hopp om uppehåll. Ber om det, då jag ska cykla bort till Västerslätt för att sköta om Karlssons katt, som lär lystra till namnet Kissemiss eller just Katten. De har verkligen tänkt till när de döpte den. Gillar katter. Självständiga individer. Katten kan sitta på fönsterbrädan och glo, och när man lockar, klappar, visslar så tittar den bort och tycks tänka: ”Idiot!” Kipling skrev något i stil med: Gud skapade katten för att vi ska få klappa lejonet.

En dag som denna ska jag fylla med skrivande och läsande. Gick tidigt hem från gårdagens grillfest och satte mig och skrev. Sida, för sida. Jo, det växer fram något som kommer att bli en roman. Det som fattades i den förra versionen, har jag nu genom surt förvärvade erfarenheter fått hur mycket som helst att skriva om. Verkligheten överträffar alltid dikten, fantasin. Jag har ofta fått frågan om hur mycket jag hittat på i mina tidigare romaner och har då svarat att kärnan i det jag skrivit har vilat på verkliga händelser. Händelser som skulle varit stört omöjliga att fantisera fram.

Jag har en känsla av att i tider som dessa, så har folk i större utsträckning börjat titta i speglar. För att se sig själva. De njuter av det. Kanske för att allt för intensivt tittade gör att man bara har sig själv att jämföra med och då blir ens kropp, ens jag det man använder som måttstock på andra människor. Allt som inte är en själv, kan betraktas som något fel och sådant kan stämplas som svaghet, bräcklighet och nästa steg är att benämna alla utanför sig själv som idioter, dumskallar. Kan inte folk rycka upp sig? Jag har nog med mitt, alla andra får sköta sitt. Missnöjets kultur leder till en oförmåga att sätta sig in i sina medmänniskors lidande. Istället är fokus riktat mot individens lycka, kärlek och harmoni. Må världen brinna – jag bryr mig inte. Var är min spegel?

Allt har sin tid. Tålamod. Inte rusa fram. Tålamod.