Civilkurage behövs

Mina tankar går till alla de människor som flyr från kriget – det behövs inte mycket fantasi för att förstå varför. Bilderna vi ser dagligen är verkliga. Är man sedan utrustad med en någorlunda utvecklad empatisk förmåga, så är det fullt möjligt att känna deras skräck. Hur skulle vi själva ha gjort? Stannat och väntat – eller tagit vårt pick och pack och sedan börjat gå? När man som jag börjar blogga i ämnet så dyker kommentarerna upp, alltid anonyma, där man som skribent får veta vilken dumjävel man är, eller så kommer det långa texter som ska innehålla ”sanningen”. Det är så de jobbar. de som tänker brunt.

Här kan vi hjälpa.

Satt i morse och slötittade på ett program om ilska och hur olika vi kan reagera vid hot eller inför en påtaglig orättvisa. En man, som tydligen i vanliga fall var något av en filbunke, blev totalt rosenrasande när han på tunnelbanan såg en man helt öppet stjäla en mobiltelefon från en ung tjej som satt och sov ruset av sig. Han filmade tjuven och gjorde en slags intervju med denne. Boven menade att det var hans fulla rätt att ta mobilen, då han själv blivit bestulen på sin mobil för någon vecka sedan. Mannen följde efter tjuven och filmade hela tiden, samtidigt som han verbalt läste lusen av honom. Filmen ledde till att tjuven senare kunde gripas. Civilkurage med andra ord och som visar på en vrede som är positiv och som vi ska använda oss av när vi dels sätter gränser för vår egen person, dels när vi helt rättmätigt försvarar de som är utsatta och svaga.

ilska

Sedan visade de exempel på den plötsliga, irrationella ilskan, på människor med taskig impulskontroll, som låter grottmannen/kvinnan styra beteendet (fly eller slåss), människor som inte klarar av att räkna till tio, utan smockar till direkt. De visade två situationer från ett flygplan som flög på 10 000 meter. En kortväxt, späd kvinna gick till ursinnig attack mot en tvåmetersman. Orsaken: han hade inte fällt tillbaka sin stolsrygg tillräckligt. Nästa klipp visade en skränig, odräglig nygift kvinna som gick runt i planet och muckade gräl. Det är då som en man ”spillde” te på hennes klänning. Då dök hennes far upp, en propert klädd gentleman i 70-års åldern, som stegade fram till mannen som spillt te på dottern – och försökte strypa honom! Inte tala honom till rätta – nej förstahandsvalet var att strypa honom! Det säger en del om oss människor – och vad händer då inte med oss i en krigssituation, när vi bär uniform och har vapen i händerna …Tänk er ett gäng soldater med taskig impulskontroll som intar en by – och så blir en av dem tvärförbannad …Åter till tv-dokumentären. Priset tar dock mannen som blir förbannad – och spöar upp en snögubbe! Då är man styrd av sina känslor – totalt.

En ny dag med nya möjligheter. Borde försöka ta bussen in till centrum.

För övrigt rör jag mig framåt. Alltid framåt! För varje steg jag tar, så avlägsnar jag mig det som varit. Sorgen lättar och jag blir alltmer fri.