En farlig tid

De senaste kvällarna har det inte varit mycket till stjärnhimmel. Molnen har skymt sikten. Sedan är det ju på det viset att när man valt att bo i stan, med allt skräpljus som lägger sig mellan himlavalvet och mina spanande ögon, så syns inte stjärnorna, planeterna och månen lika bra. Men som barn roade jag mig ofta med att blicka upp mot stjärnhimlen. Fanns inte så mycket annat att göra i Baklandet. Numera tittar jag sällan uppåt, eftersom det bara är ett sätt att titta bakåt – i tiden. Stjärnornas ljus är bara något som redan varit. Fast sedan är det också som en av mina vänner så riktigt påpekade, ”men stjärnorna är ju trots allt så vackra”. Det är sant.

norrsken

Här på jorden lever vi i en farlig tid. Utfiskade hav, isbjörnar som svälter ihjäl, humlor som försvinner, naturkatastrofer – samtidigt som vi människor dräper varandra i ett rasande tempo. De som ännu kan flyr för sina liv, söker till tryggare platser, helt enkelt för att överleva. Det är en tid då vi inte får vända bort blicken, då vi inte får krypa in i stugvärmen och stänga dörren om oss. Det är en tid då vi måste stå ut med rädslan och visa vårt mod. För detta har ju hänt förr. Historien tycks upprepa sig och man frågar sig: ”Att vi aldrig lär oss?” När världen faller i bitar, då allt det beständiga tycks upplösa sig inför våra ögon, så kryper rädslan på oss. Kanske är det därför som det blir lättare att ta till sig den enklaste förklaringarna, där svart är svart och vitt är vitt.

åska

Vi ser det hända – igen. Det sker en uppdelning av ”vi och dom” – där VI har en högre status än DOM. Den här uppdelningen har pågått en längre tid, lite i smyg, men nu sker det inför öppen ridå. Precis som för drygt 70 år sedan så delar vi in oss efter ras, etnicitet, där vi som ser ut som ”riktiga svenskar” är lite bättre än ”dom andra”.  Det sprids myter, fördomar och lögner om de människor som är ”annorlunda”, en slags avhumanisering. Det får fortgå och fortgå, och till slut blir myterna ”sanningar”. Det är inte majoriteten som rör sig i denna bruna sörja, men det är åskådarna, de likgiltiga (kanske du och jag?) som blir farliga i den här situationen. Vi lämnar spelfältet öppet åt stollarna. Till slut kommer även ”åskådarna” att bli hotade. Det är så det brukar fungera. Genom att sprida rädsla så får man folk att knipa käften.Det är en obehaglig och farlig tid vi lever i. Det är nu vi ska påminna oss om vår moraliska plikt att ingripa när andra människor far illa, när vi bevittnar förtryck. Vi måste försöka att behålla vår självrespekt. Det är dags att vi kliver fram och blir hjältar.

För övrigt kan jag se hur hösten parkerat utanför mitt fönster.