En värmande kram

Varit en sväng förbi Antes lilla skivbutik här på Pig hill. Han log stort och gav mig en kram; han ville på så sätt berömma mig för mina framsteg. Han sa att han var glad för min skull. Min gud vad det värmde. När han hälsade på mig för en och en halv vecka sedan på strokecentrum kunde jag med möda gå fyra meter. Nu kan jag gå ett par kilometer. Det tar sig – vilket gör mig så ödmjukt tacksam. Det kunde ha gått riktigt illa – eller så kunde jag ha varit Lajka.

Det har varit kvavt hela dagen och jag var bombsäker på att det skulle bli åska – men icke. Något hände när fronterna möttes. Fuktigheten består; den sluter sig kring skallen och kroppen som en stor, blöt handske.

Skrivit ett halvt kapitel i dag. Männen har kommit till kalhygget. Ovanför dem brinner solen och får marken att koka. Jo, det här kommer att gå åt helvete.

I övrigt blir det allt mer tydligt. Det känns i hela kroppen, det märks i tankarna, i hur smärtan klingar av. Hjärtat slår långsammare. Jag är på väg. Bort ifrån det som varit, framåt (alltid framåt) mot äventyren som väntar om hörnet. Vet inte vad som väntar, men det kittlar bara skönt. Jo, det är över nu. Definitivt. Det är fan i mig över.