Farorna med orättvisorna

De som lever sina liv i Norrlands inland (där SD har många väljare) känner sig med rätta bortglömda, orättvist behandlade, där hälsocentraler läggs ner eller drivs av sjukligt välavlönade stafettläkare, en ny doktor för varje besök och tio mil till närmaste ambulans, där arbetsplats efter arbetsplats stängs och dess portar spikas igen med femtumsspik. Jävligt symboliskt. Folk häpnar när fullt fungerande byskolor stängs, och de lever i en geografi där ingen beslutsfattare i världen kan gissa vad det kostar att dagligen köra tio-femton mil till och från jobbet. Då höjs bensinskatten …

Jag som då och då besöker mina hemtrakter kring Lycksele hör ju hur urförbannade människorna är. Utan att de riktigt märker det så odlar de ett pyrande och sotsvart missnöje. Ett liknande missnöje, hat, finner vi i storstädernas betongförorter. Platser där man hamnat utanför sitt sammanhang; ställen där man är hopplöst förlorad vad gäller att få ett jobb och där man inte inte kan försörja sig utan tvingas leva på olika bidrag.

En grundförutsättning för grogrunden till missnöjet.

I de orättvisa samhällena gror missnöjets, och vi vet också att när ojämlikheten ökar så ökar även våldet. Att sakna jobb, leva på bidrag, att aldrig komma in i ett sammanhang föder skam och frustration – och ur känslan av att vara underlägsen föds en vrede i vilken revanschen bor. ”En dag ska de få se era jävlar!”

Våld är den maktlöses språk!

Nu börjar vi att söka syndabockar. Det brukar bli så. Man letar som vanligt i det annorlunda och vi får svårt att identifiera sig i någon som ser nalta eljest ut, en vars underliga seder inte verkar kloka. Herregud, de gör ju inte som vi gjort, som vi ALLTID gjort och ska göra. Rädslan slår till – och vet ni vad, den påverkar oss kroppsligen med ökad puls, höjt blodtryck plus att en massa stresshormoner börjar flöda, uråldriga principer tar fart ”fly eller slåss.”

Ur faktiska orättvisor, där medborgarna tappar förtroende för politikerna, då människorna (som inte är dumma om ni på Östermalm skulle tro det) ser resultatet av en politisk idé där man urholkat välfärden genom att sänka skatterna för de riktigt rika – som sedan gömmer pengarna i skatteparadisen för att slippa skatta och bidra till rättvisan, välfärden i inlandet; till de stora skogarna och väldiga myrarnas land.

Som på ett brev på posten så börjar missnöjet frodas och så som vi människor är funtade så börjar vi alltid att SPARKA NERÅT, allt som ofta på de som redan ligger på marken. När det dessutom dyker upp ett politisk parti (SD) som får stå i Sveriges Riksdag och öppet och uttrycka sin rasism och utan omsvep säger att roten till allt ont är flyktingar, invandrare, romer – så blir det legitimt att göra likadant bland vanligt folk.Sålunda är detta sanningen: Det är de annorlunda som står för allt ont: nedlagda hälsocentraler, höjda bensinpriser, tjälskotten i vägarna, sämre TV-program, ökad brottslighet, avskaffandet av julfirandet – ja, ta mig tusan allt ont som sker i vårt land.

Rädslan för det okända är orsak till så mycket ont. Tyvärr. Det är ta mej tusan dags att koppla på pannloben där förnuftet huserar. Annars är risken att vi backar i utvecklingen och blir grottmänniskor.

flickafrihet

Så hur har det kunnat bli så här? Ett folks som drivs av rädsla och hat. Inga enkla förklaringar. Men nedmonteringen av välfärden och en underskattning av denna vrede kan vara en bidragande orsak till att ett fascistiskt parti som SD får växa. Jag tror det.

Ska vi skratta eller gråta? Nej, vi ska stå för det goda, vi får inte backa, utan vi ska stå för den utsträckta handens strategi. Vi ska stå för det goda. Men vi har också hamnat i ett läge då vi faktiskt måste slåss för demokratin. Och ni vet motsatsen till demokrati.

Kent Lundholm författare