Förakt mot kunskap

I dag börjar stora avloppsveckan. I varje fall i huset jag bebor här på Pig Hill. Alla avlopp ska rensas, vilket betyder att vi boende inte får spola i vasken i köket eller på toan, och naturligtvis får vi inte använda toaletten. Avloppsspecialisterna ska komma med en liten låtsastoastol där jag ska göra mina behov. Ska denna skithusstol av modell liten månne stå inne i vardagsrummet, vid soffan där jag brukar ligga och glo på teve? Nåväl, det finns en toalett och en dusch nere i källaren som vi alla ska dela på – men ni ska bara veta hur snabbt det tränger på för en som tar urindrivande medicin, det kan handla om sekunder. Därför har jag ställt ut några tomma tvålitersflaskor av Coca cola-modell. Fast det är kanske nyttigt att leva lite primitivt under fem dagar. Det är miljoner och åter miljoner fattiga människor som saknar toalett och vatten, vilket är en del av deras liv. Så jag lovar att inte klaga för mycket.

läsabok

Det vore värre ifall någon förbjöd mig att läsa böcker, att skriva böcker, blogg och dagbok, och att lyssna på vacker musik. Då skulle jag snabbt förtvina och skrumpna ihop till en irrande bokstav, utan att finna mitt sammanhang. Det är det de vet, högerspökena. För att slippa mothugg i debatter ska de först krossa de som är belästa, de som verkligen vet vad som är fakta och som ännu minns vad som hänt historiskt sett – att mönstret tycks upprepa sig. Sedan krossar de journalisterna, i varje fall de som känner till de medel som behövs för att avslöja skojare, stollar och lögnare. De intellektuella har alltid legat risigt till när auktoritära stater ska bildas, när demokratin ska krossas. Så gjorde Nassarna, Stalin och Mao (med flera) när de byggde upp sina diktaturer. Bort med alla de som visste för mycket. Och den debatten hörs nu återigen lite varstans runt om den ännu fria världen: Ett förakt mot kunskap!

Under lördagens bjudning, satt vi och drack kaffe och mumsade på vaniljglass med krossad choklad, och kom att diskutera de böcker som berört oss under årens lopp. Efter att ha avverkat några klassiker kom vi att prata en stund om de märkligheter som kan ske i en mänsklig hjärna, antingen till det positiva eller det negativa. Då dök neurologen Oliver Sacks essäsamling ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” upp. Vi kom att prata om minnet och vår fruktan att en gång förlora det. Vem blir man då? Om man inte ens känner igen sin fru eller inte längre vet vad man heter – vem är man då? Nä, det ödet ville ingen av oss drabbas av. Men så berättade Peppe om en bok han läst. Den handlade om en man som inte kunde glömma, som av någon anledning mindes precis allt – på klockslaget, dygnet runt. Mannens hjärna kunde inte sortera bort något, utan dag för dag fylldes den på med nya ovidkommande minnen. Tänker er att varje morgon minnas hela sitt liv, vilket torde ta minst halva dagen i anspråk, och sedan gör om det morgon efter morgon. Vilket tortyr. Då torde det vara bättre att vara lite disträ och småglömsk.

För övrigt blir resultatet av ett rum fullt med speglar, att man bara ser sig själv men saknar förmågan se vad som finns bortom dem.