Första meningen

En regnig dag. Rätt så skönt, tycker då jag.Har pysslat på med ditt och datt, då jag lite kravlöst gått barfota över knarrande golv, iklädd brynja och mysbrallor, på väg mellan rum för att ständigt komma på att jag befunnit mig i fel rum. Har jag trott i varje fall. Sett bitar ur en riktigt usel svensk svart-vit film utan handling och med teatralisk dialog, läst ett par sidor ur en roman, skrivit en sida på min egen roman och försökt klura ut vad jag skulle kunna skriva på den här bloggen. Vad gäller det senare var det helt blankt. Ansåg mig inte ha något vettigt att skriva.

Men jag har strukit kläder. Jo, det har jag gjort. Dock utan att själv vara påstruken. Har kört järnet.

Tänker på gårdagen och på det mäktiga i att stå framför en publik och försöka fånga den. Vi lyckades, jag och Linda Marklund. Idag har vi bytt några ord om vad som ska förbättras i våra historier. Vi jobbar på ett bättre anslag, en ingång som fångar lyssnarna direkt och håller kvar dem. Inte världens lättaste sak.I romankonsten talas det ofta om vikten av att få till en riktigt bra första mening. En plågsam process som gett många författare svår ångest.

Några exempel på riktigt bra första meningar:

 ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” ­August Strindbergs ”Hemsöborna”.

”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.” ”Främlingen” (1942) av Albert Camus.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Selma Lagerlöf, ”Gösta Berlings saga”.

Sedan min favorit (som är två meningar …) ”Det hände på den tiden mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenheten. Tiden var tung och vred.” ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin.