Fy tusan för pyrrhussegrar

En gråmulen dag. Kanske läge att kontakta Karlsson för ett parti schack? Fast det vete tusan om min trötta och något överbelastade hjärna klarar av ett parti av detta mycket påfrestande spel. Idag skulle det passa bättre med bingo. Eller ska man hålla sig helt lugn så här i påsktider?

Känslor är inte alltid så lätta att begripa sig på. Det är först när man kan klä sina känslor med ord som de blir begripliga – men ibland är det lättare sagt än gjort. Det är kanske så att man måste bråka en stund med orden, kasta om dem lite, stapla dem på hög, för att få något sagt. Det krävs en viss prestation, med andra ord. Om man låter sina känslor få styra ens handlingar, så blir det aldrig som man tänkt. För känslorna har en förmåga att skita i förnuftet. Låter man rädslan styra ens handlingar så hamnar man ovillkorligen i läget för flykt eller kamp – och då kan det sluta riktigt illa. Kanske är det så att rädslan i grund och botten är ett rop på hjälp? De handlingar som utförs i rädsla leder ofta till en pyrrhusseger: man har vunnit en seger men förlorat hela kriget.

Ja, det kan vara riktigt knepigt ibland, med känslorna och allt som hör livet till. Sedan är det lätt att glömma livet i stort på grund av alla detaljerna. Man står där och glor på kartan man krampaktigt håller mellan händerna och försöker att memorera varenda stenjävel, snustorr bäck och hur branta bergen är, när det går bra att höja blicken och se sig omkring och fylla lungorna med vårbris. Äsch, jag kastar kartan och strosar fram i sakta mak genom tillvaron.

Dags för lite mat. Jo, sen får det bli en promenad ner på stan och ett parti schack mot Karlsson. Schack lär visst skjuta upp den gaggighet som kan drabba män i min ålder. Schack vidmakthåller en viss intellektuell spänst, har jag läst. Någonstans.