Gå på knarrande golv

En märkligt varm dag så här i början av september. Tog en promenad i makligt tempo; möjligtvis i ett försök att hinna med mig själv, att mentalt landa i den kropp som rörde sig, framåt, alltid framåt. Stannade mitt i steget då jag kände hur vinden kupade sig kring mitt ansikte. Närvaro. Jag kunde omöjligt se vinden, men jag märkte ju hur den rörde sig trädens löv.Det är i sådana ögonblick man kan tycka sig förstå en del av de större sammanhangen …

Det är plötsligt höst, trots värmen. Ser ju hur löven som lossnat lagt sig döda på gångvägen. Undrar lite förbryllat var den här sommaren tog vägen. Något hände. Människor försvann för att aldrig mer återvända. Det blev så när jag en dag fattade beslutet att resa mig upp och gå. Konsekvenser. Får leva med dessa. För vinsterna övervägde ju. Jo, så var det.

Lördagskväll. Tassar runt på knarrande golv. Läser en bok om ondska, skriver en rad i min kommande roman. Lägger pussel för att förstå, öppnar kylskåpet gång på gång i tron att där ska finnas mod. I morgon ska jag besöka kulturmarknaden på Pilgatan. Där finns säkert en del bekanta som jag kan byta några ord med. Det är i möten med andra som vi växer som människor. Ensamma, var för sig, kryper vi.

För övrigt har även kaos sina lagar.