Hagamannen återvänder

År 2006 dömdes Hagamannen för två försök till mord, två fall av grov våldtäkt samt försök till våldtäkt. Han fick 14 års fängelse. Under åtta års tid satte han skräck i Umeå och då, i synnerhet, i den kvinnliga befolkningen. Nu har han avtjänat två tredjedelar av sitt straff och enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven – under en prövotid,

I dag är det en stor manifestation här i Umeå. Tänker delta i den och visa min solidaritet med de kvinnor blivit utsatta för män våld, såväl Hagamannens övervåld som det våld som män begår mot kvinnor i stort – dagligen. Bara i fjol gjordes drygt 1300 anmälningar om misshandel i nära relationer i Sverige, och varje år dödas 20 kvinnor per år av en närstående (läs män). 320 män dömdes i fjol för våldtäkt mot kvinnor och barn. Så ser det ut i dagens samhälle. Det är väl ändå själva tusan att kvinnor ska behöva gå omkring och vara rädda för oss män.

Det är klart att det sprider sig en skräck när tingsrätten beslutade att släppa Hagamannen fri – och ge honom rätt att återvända till  den plats där han våldtog och försökte döda kvinnor. Det har lagts mer vikt på hans rehabilitering, än på de brottsdrabbade kvinnornas säkerhet. I vårt rättssystem finns en underton av att det är kvinnorna som ska ”lära sig” hur man undviker att bli våldtagen, istället för att vi ska lära männen att ge tusan i att våldta kvinnor och barn.

Det finns onekligen ett problem i att bedöma när en våldsam man är rehabiliterad och kan slussas in i samhället igen. Än knepigare kan det vara att säga hur stor återfallsrisken är. I mångt och mycket är kriminalvården och rättspsykiatrins läkare tvungna att skjuta från höften. Det man kan göra är att luta sig mot lagstiftningen. Hagamannen har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven.Vare sig vi vill eller inte.

Vi ska visa vår avsky mot mäns våld mot kvinnor. Vi ska visa vår solidaritet med de kvinnor som blev drabbade av Hagamannen; de som lever kvar i skräck och vars minnen väcks till liv nu när våldtäktsmannen åter är fri att gå på våra gator. Men jag ber en tyst bön att denna manifestation inte ska ge utrymme åt det ”primitiva”, att det inte får gå överstyr och bli till hets mot en enskild person. Märker jag att jag blivit stående i en lynchmobb så kommer jag att avvika. När man slåss mot ett monster, så ska man akta sig så att man inte blir ett själv.