Hit men inte längre

Vaknar i ottan och känner mig utsövd, dricker starkt kaffe. Som gammfolket. Ser en sommarmorgon stå utanför mitt fönster; en ändlöst blå himmel, en sol som parkerat uppe till höger av mitt fönster. Ännu tyst och stilla från Backenvägen, som om ett par timmar kommer att förvandlas till en bullrig plats på jorden.

Har hunnit korrekturläsa ungefär halva manuset. Nu ser jag (äntligen) att texten slipats fram till något som kan publiceras vad det lider. Förlagets redaktörer (Göran och Biggan på Ord & visor) har gjort ett bra jobb med det manus jag skickade till dem i början av juni. De har änglars tålamod. Vet inte hur många versioner jag under skickat in under årens lopp. Har gjort ständiga ändringar, gjort nya tillägg eller tagit bort långa stycken. Det liknar ingen annan bok jag skrivit – men så är detta boken om mig själv. Det är en bok jag började skriva redan 2010.

Det krävs distans till mig själv för att på ett ärligt sätt kunna beskriva mitt liv. Dessutom är det ju ett arbete med minnesbilder och sådana har en tendens att ändras var gång man plockar fram dem. Som tur är har jag dagboksanteckningar att falla tillbaka. Ända sedan 18-års åldern har jag fört dagbok, vilket har varit guld värd. För när man tror sig minns något exakt, så finns där nyanser av något annat i det jag skrivit i mina dagböcker. Något annat som är guld värt när man ska redogöra för sitt liv, är alla de fotoalbum jag har stående i min hall. Bilder som visserligen håller på att blekna, men som alla rymmer sin historia, sitt minne.

För övrigt måste vi dagligen påminna oss om var våra gränser går. Hur mycket tillåter vi att folk klampar in i våra liv; de vars mål är att söndra och härska? Ni vet de som själva är gränslösa. Skaffa därför färg, måla gränsen omkring er och gör sedan en skylt med texten: Hit men inte längre!