I pressen

Märklig november. Nästan tio plusgrader igår när jag med öppen jacka och barhuvad promenerade längs älven. Snön känns avlägsen. Blir det ytterligare en jul då regnet faller på bar backe? Ja, inte ifjol, men året innan var det väl så vill jag minnas.

Gårdagen var seg, fick inte mycket gjort på förmiddagen. Skrev inte en enda rad i romanen, fick ihop en kort, mycket ilsken blogg. Fast efter lunch blev det plötsligt fart på mig, då jag tog bussen upp till Aspgården för att vara på en anställningsintervju. Nä, det var inte jag som sökte jobb. Jag satt på ”arbetsgivarens” sida, som chefredaktör för Vasaplan. Erika Åberg sökte det ideella jobbet som bildredaktör – och hon fick det. En välmeriterad kvinna som brinner i kampen mot rasism och fördomar.

erika
Erika Åberg, ny bildredaktör på Vasaplan.

På lördag åker jag till Skellefteå för att hälsa på en vän. Ska bli trevligt. Under bussresan hinner jag kanske läsa ut romanen till nästa bokcirkel. Har haft svårt att ta mig igenom Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”. Sitter mest och tänker: Men när ska den där ungen födas? Sedan är realismen lite kvävande; som när det på sida upp och sida ner beskrivs exakt vad som ska bakas, kokas och stekas till julbordet. Men jag gillar beskrivningen av att ha ”valt fel partner” – huvudpersonen tänker mer sin förra man än den hon gift sig med. Nä, som nästa bok i cirklen hoppas jag på något riktigt hårdkokt, typ ”Hårda killar dansar inte” av Norman Mailer.

En helsida plus att vi toppade Ettan i Folkbladet, blev resultat av intervjun som gjordes i Lycksele. Ett bra reportage, fina bilder och bra PR för vår berättarföreställning. Hoppas nu att det trillar in lite bokning vad gäller våren och sommaren.

Folkbladet2015
Stort reportage i Folkbladet (3 november 2015).

Folkbladet2
Åter på lasarettet i Lycksele där jag jobbade som uska och sjuksyrra på 70-talet och 90-talet.

För övrigt måste jag snabbt hitta ett märke att sy över det som nu sitter på rockärmen. Jag kan omöjligt åka till Skellefteå med en Björklövenlogga på jackan. Det överlever jag aldrig.