Män med vackra själar

En kort promenad med Karlsson ner mot älven. En vacker höstdag. Vi gick där och samtalade stillsamt, han haltande på sin utslitna höft och jag var lite yr i skallen efter en stroke. Vi konstaterade att vi börjat drabbas av åldersrelaterade sjukdomar. Den bistra slutsatsen blev att vi både kommit upp i åren, att vi med fog kunde kalla oss för ”Medelålders män med vissa skavanker”. Men viljan är det inget fel på, kom vi snabbt fram till, om nu det skulle vara en tröst. Vi vill fortfarande springa fort och långt och tänka ut tjusiga schackdrag. När vi har ork. Stumt tänkte jag, utan att våga yppa det: Just i dagsläget ligger vi inte så bra till på relationsmarknaden. En viss devalvering har drabbat våra kroppar. Kan vi då trösta oss med att vi är intellektuella, välutbildade, snudd på smarta – och att vi har vidunderligt vackra själar. Nja, det kommer man kanske inte särskilt långt med. Vilken kvinna vill ha en karl som nyss haft en stroke och som i detalj kan redogöra för de tio första dragen i damgambit och göra jämförelser mellan Kirkegaard och Sarté – men omöjligt kan bygga en altan eller tapetsera ett rum. Då står man sig slätt. Inget vettigt kvinnfolk vill dra in en sån karl i sitt hus.

Skönt att jag fått hjälp med Vasaplan. Madelene har huvudet på skaft, kan jobba självständigt, har nya pigga idéer. Efter att ha planerat tidningens innehåll och mallat sidorna, så kan jag nu släppa en del av jobbet och låta henne sköta det. Hade nog inte orkat göra det på egen hand. Det känns bra att ha haft modet att be om hjälp, Det är inte det alltid det lättaste. Men ibland måste man släppa ifrån sig vissa uppgifter – och man upptäcker ofta att allt rullar på ändå.

För övrigt borde jag träna på Vedtjuven, men först ska jag ta och vila en stund. Det är jag värd.