Mina män

Befinner mig vid en sjö tillsammans med fem andra frustrerade, schackspelande män. Jag följer dem steg för steg, studerar deras ansikten, skymtar rädslan i deras blickar. Skriver några rader då och då, när inte yrsel, huvudvärk och illamående hindrar mig. Sedan lägger jag mig på soffan och tänker på dessa män som kommit att betyda allt mer för mig. Har man väl börjat att skriva på en berättelse och gett karaktärerna kött och blod så blir man aldrig fri förrän man satt punkt.

Då och då tänker på en särskild vän som försvann. Märkligt, en gång så nära, då vi bytte ord och tankar om nästan allt. Vi målade med ungefär samma färger på vår framtid. Vi närde ungefär samma drömmar. Sedan – borta, för alltid borta. Men det är väl med människor som med livet självt, en dag dyker det upp en jättelik stoppskylt och då är det slut, the end.

För övrigt är jag jävligt trött på att vara trött.