När godhet blir farlig

Fortsatt grått utanför mitt fönster. Var som vanligt uppe i ottan och har hunnit lämnat några blodprover, och fick sedan efter tolv timmars (plågsam) fasta äntligen tugga i mig ett par rostade frallor och dricka en balja lut; rykande, sotsvart kaffe. Fortsatt stel i nacken och går ännu omkring med känslan av att nån jävel ”bytt ut min skalle”. Om en meteorolog skulle ha försökt beskriva min situation: ”Ett lokalt åskoväder med intensivt störtregn. En kallfront drar åt nordost.” Väntar således på uppehållsväder.

hand

Det tycks vara så att vissa provoceras av godhet; av människor som ideellt arbetar för att hjälpa andra, som ställer upp i ur och skur utan att förvänta sig att få något tillbaka. Dessa människor misstänkliggörs, rent av hånas av somliga och anklagas för att göra gott av egoistiska skäl. Jo, det är stollarnas nya strategi. Att ge sig på det som är gott. Kanske är det så att alla goda människor får dem att känna sig underlägsna? För någonstans, även hos ”mörkermänniskorna”, finns ju vår gemensamma moraliska kompass, den som pekar ut riktningen och säger åt oss att det är vår förbannade plikt att hjälpa de som hamnat i nöd. Men vi har sett det förr. Stollarna tar allt mer plats – samtidigt som åskådarna på läktarplats låter stolleriet fortgå.

För övrigt kan civilisationens fernissa vara ytterst tunn.