När vi minst anar …

Uppe med tuppen och hostar in den nya dagen. Varit frisk i en dryg vecka, sen börjar skiten om igen. Hostat hela går kvällen och bitvis under natten för att nu på morgonen köra igång hela tröskverket nere i lungorna. Innan det genomled jag 7-8 veckors influensa+sekundär infektion (förkylning). Då hostade jag åtminstone i två veckor, och så jäkligt en period att jag bara kunde sova ett par timmar per natt och till slut satt jag på sängkanten och pratade med väggen. Jo, så kan det bli om man inte kan sova under en längre period. Som tur är ska jag idag träffa min kloke distriktsläkare ute på Tegs hälsocentral; då för en allmän hälsokontroll, en översyn av min diabetes, mina strokemediciner, en koll av blodtrycket och blodfetterna.

hjärtat

Det är när jag går till min distriktsläkare som jag tvingas erkänna för mig själv hur multisjuk jag i grund och botten är: stroke, diabetes, hypertoni, övervikt och till de kroniska hjärnsjukdomarna bipolär, ADHD och nykter alkoholist. Jag har ännu inte fyllt sextio, men min anamnes påminner om en 80-årings journal. Men så har jag också levt mitt liv i 180, gasen i botten, för att sedan bromsa och då bli sittande under långa perioder – sittande utan att kunna göra något, förutom att tröstäta. Men så levde jag stora delar av mitt liv med diagnoser som jag inte kände till (som läkarna inte lyckades ställa), vilket kom att resultera i enorma konsekvenser för mig som person och för min arma kropp.

Oroar min för min gode vän S. som fått domen: cancer. Cancern har slagit rot i ena lungan, sprits sig till lymfkörtlarna i armhålorna och i skelettet – förmodligen även på binjurarna. Han 55 år. Vill hjälpa honom, men det är sådana här gånger man tvingas inse sina begränsningar. Detta är utom min kontroll. Livet måste dagligen föra en ursinnig kraft mot döden. Vi måste ta tillvara på varje ögonblick av kärlek för att slåss för vår överlevnad.

ånglok

Jag har gjort många resor längs mitt hjärtas järnväg, där jag suttit ensam i en kupé och sett livet flimra förbi utanför ett illa putsat fönster. Jag har sett vackra ögon blixtra förbi, leende som närmat sig och försvunnit och när jag upptäckt kända ansikten som jag inte sett på mycket länge, har jag dragit i nödbromsen – men sådana tåg kan man inte kliva av. Först vid ändstationen bromsar tåget in och dörrarna öppnas. Då får man kliva av – rakt ut i tomma intet.

För övrigt avslutar jag med att citera den danske filosofen Kierkegaard: ”Detta är början, och jag är särskilt skicklig i konsten att börja.”