Ögats musik

I mina inre rum finns ett Terra incognita som jag måste upptäcka. Där finns djur som ännu inte blivit namngivna; där finns människor som lever i märkliga, okända kulturer. Plockar fram kompassen och stoppar ett vitt, tomt pappersark i fickan – och på detta ark ska jag rita in de okända gränserna och pricka in städer och floder.Jag ska bli upptäcktsresande, en äventyrare som reser i zick-zack för att en dag finna guldet. Ska ta bilder med mina ögon och spela in med mina öron. Jag ska återvända med bevis.

Jo, jag är vaken. Sov länge, men så somnade jag också sent. Så i tid blev det på ett ut. Gårdagen var en helt okej dag. Vann 24 spänn på lotto, hade spirituella samtal med några av mina vänner, kurade i soffan med en bok, skrev ett par sidor i ett kommande verk, reste i tiden genom att lyssna på musik från förr och bläddra i gamla fotoalbum. Blev tröstad via sms. Vad jag gjort med lottovinsten? Jo, för tusan den återinvesterade jag i Svenska spel, eftersom jag turligt nog kommit över en idiotsäker lottorad. Man får inte vara dum.

kaffe

Jo, nog är jag vaken alltid. Har fått mitt kaffe.

För en massa år sedan satt jag på en föreläsning här i Umeå och lyssnade på en japansk forskare, professor Susumu Ohno, som vigt sitt liv åt att översätta DNA-sekvenser i våra gener till musik. Utifrån proteinbaserna i våra gener fick han fram en full oktav. Han spelade upp ”genmusik” för en häpen publik. Ett stycke lät precis som Bach, vackert, lustfyllt, men så var det också ett stycke sprunget ur ögats iris. Mer tungsint, snudd på skrämmande lät det när levern komponerade sin melodi. Har under årens lopp då och då tänkt på vad som hände med professor Ohnos forskning, för jag har sedan aldrig hört talas om hans DNA-kompositioner. Det har gått 30 år sedan hans föreläsning om all den musik som spelas inom oss, utan att vi vet om det. En vacker tanke.

För övrigt är jag med all säkerhet vaken.