Om att missbruka kärlek

Inför kommande nummer av tidningen Vasaplan, har jag kommit att läsa en hel del texter och rapporter i ämnet kärlek. Men så är också temat för numret ”Allt för kärleken”.  Synnerligen intressant läsning, då det rör ett ämne vi alla blir drabbade, uppfyllda av, på gott och ont, under livet.

ALLT DETTA LÄSANDE har fått mig att fundera och reflektera kring en del företeelser och begrepp som rör relationerna oss människor emellan. Det klickar naturligtvis till extra, när jag själv haft erfarenheter om och kring en del av dem. En grupp människor som intresserat mig under årens lopp är de som blir beroende av kärlek; ”kärleksnarkomanerna”. Det finns en hel del skrivet om dem på ett vetenskapligt och psykologiskt plan, men minst lika intressant är det att ta del av det som är skrivet av ”vanligt folk” i olika forum på nätet; där det beskrivs hur de blivit drabbade av dessa kärleksberoende människor. Det handlar om en partner som en dag plötsligt blivit uttråkad och utan större förklaring gett sig av på nya äventyr – och som ofta under förhållandet bedragit sin partner både känslomässigt och sexuellt. För det är ju så, att ger man sig i lag med dessa karaktärer så får man räkna med att på ett annat sätt bli utbytt.

DESSA KÄRLEKSKRAKA män och kvinnor är fångade i ett konstant sökande efter en ny partner, och direkt de blir de minsta uttråkade, när förälskelsen håller på att lägga sig, skjuter de ifrån sig den partner de för tillfället råkar ha och ger sig ut på jakt efter en ny berusande och kortvarig förälskelse, en ny tillfällig partner (som naturligtvis byts ut en kort tid senare). De använder sexualiteten för att stå ut med livet, nåt krampaktigt, ständigt kliande, istället för något att dela med sig av, att växa i. Ofta har de i tid bara haft korta förhållande, sällan längre än något knappt år.

I BOTTEN FINNS naturligtvis en usel självkänsla hos dem, en känsla av att vara värdelös – och märkligt nog en rädsla för att själva bli övergivna. Deras liv består av kontrollbehov och manipulation – och naturligtvis en hel del lögner. Det påminner onekligen om andra typer av beroende. Den kärleksberoende (precis som en aktiv alkoholist) lever i förnekelse och erkänner aldrig sina brister, vilket gör att de aldrig lär sig något av de negativa konsekvenser de får i sitt beroende. De kan därför inte utvecklas känslomässigt, utan förblir lite av förvuxna tonåringar. Spiralen bär därför neråt.

RÅKAR DU UT för en som missbrukar kärleken på det här viset, så lägg benen och spring. Risken är stor att du kommer att bli vingklippt. Du har att göra med en person som ljuger och bedrar, som av bara farten kränker dig och andra, och som dessutom har svårt med inlevelseförmåga, empati och som framför allt saknar insikt om sina egna begränsningar. De har rysligt svårt att erkänna sina misstag, utan skyller sina egna fel och misstag på andra. Förmodligen på dig. Med tiden får de dig att börja tänka och känna smått om dig själv, du vågar inte ta för dig, du blir hämmad och törs inte säga vad du egentligen tycker. Du tvingas spela med hens spelregler – och därför kommer du att förlora än hur du gör. Du är den som ska knuffas ur boet och bli utbytt.

För det är ju så – trofasthet kräver en inre moralisk kamp och den måste vi alltid ta för att gå vidare i våra förhållanden, för att utvecklas som ett par. Kärlek ska inte göra ont.

Så vad gäller dessa figurer som ständigt injicerar sig med kortvariga kärleksupplevelser finns tyvärr bara ett råd att ge – bryt kontakten innan du blir ”skadad”. Spring innan du finner dig bedragen och utbytt.

Ja, detta om detta. Får be att återkomma fler gånger i ämnet kärlek vad det lider. I vårnumret av Vasaplan (kommer den 22 maj) så kan jag utlova en hel del upplyftande texter under temat ”Allt för kärleken”. För i stort, så finns det ju inget vackrare och finare än kärleken. Så låt oss gå ut i världen och älska. Och göra gott.

Kent Lundholm