Om att vara oslög

Kvart i sju. En strålande morgon står utanför mitt nyputsade fönster och väntar på mig. Dagens stora uppgift blir att fixa min cykel – och det ska Peppe och Karlsson, min händiga vänner, hjälpa mig med. Om man som jag blivit oslög, så är man beroende av snälla vänner. Under årens lopp är det många händiga vänner som ställt upp och hjälpt mig laga bilar, cyklar, att få TV-apparater att fungera, lampor att lysa. Jo, jag har naturligtvis har jag försökt fixa saker och ting på egen hand, men då med varierande resultat. Satte ihop en Ikea-bokhylla en gång, med en mittsektion där det skulle sitta skåpdörrar. Väl klar liknade den hyllan en kubistisk installation, sne å vind. Dörrarna gick omöjligt att stänga. Först på tredje försöket, efter fem-sex timmars hårt arbete blev hyllan någorlunda rak.

yxa

 

Sedan kan det vara rent av farligt att sätta verktyg i mina händer. Det började redan som barn då pappa låtit göra mig en liten yxa, med kort skaft, som skulle passa en tioåring som jag. Tror han ville introducera mig i vedklyvningens underbara värld. Mitt absolut första hugg (och sista med den yxan), slutade med att jag högg mig i benet så att blodet sprutade. Första gången pappa lät mig hålla i en motorsåg var jag 17 år – även då ville han få mig involverad i vedhanteringen. Han matade fram trädstammarna och jag skulle kapa dem i lagom långa bitar, som sedan skulle klyvas och staplas i långa, raka travar. Men så tappade jag fokus och svepte med svärdet över pappas handskar. De trasades sönder på ovansidan – men som tur var skadades inte hans händer, förutom några rispor på ena handryggen. Två minuter senare så tänkte jag återigen på nåt annat än att hantera en livsfarlig såg, så kedjan slant och sågen dök ner mot marken, rakt ner genom pappas högerkänga. Som tur var den försedd  med en metallskiva, specialskor för dem som jobbade i skogen. Inte ens när jag hade fyllt trettio fick jag använda pappas motorsåg. ”Du köm till å dräpa däj själv eller nån annan stackars jävel, så klommrut som du är”, var allt han sa. I en ålder av dryga fyrtio lyckades jag med konststycket att borra mig i armen, vilket kirurgen på akuten trodde var omöjligt. Den jäveln skrattade han sydde igen såret.

klumpig

Det finns en bra förklaring till att jag blivit så oslög och allmänt klumpig. Vi som har ADHD har ofta ett uselt arbetsminne och i kombination med dålig koncentrationsförmåga, blir ex.v monteringen av en Ikea-bokhylla ett mindre helvete. Jag tittar noga och länge på instruktionerna, men direkt jag höjer blicken  för att sätta en plugg eller skruv på ett visst ställe, så är denna instruktion totalt raderad ur mitt arbetsminne (den typ av minne som vi använder när vi ska lösa uppgifter i Nuet), och jag tvingas återvända till instruktionen, för att åter konstatera att jag inte kan minnas var den jävla pluggen ska sitta. Att utföra praktiska uppgifter med ADHD tar si så där tre gånger så lång tid mot er som har ett bra arbetsminne. En annan orsak till den oslöghet jag lider av, är den usla finmotorik som följer med ADHD, Det tog länge innan jag som barn lärde mig knyta mina skosnören och som vuxen kan jag omöjligt knyta en slips. Jag har alltid haft en usel balans och kan omöjligt gå rakt längs en trottoar eftersom jag vinglar (som en drucken) från sida till sida. Det är som om inte min fingrar och händer vill lyda mig – och då ska jag ju absolut inte hålla på med motorsågar och borrmaskiner. Men det kan jag leva med. Det finns andra personer som kan hjälpa mig med detta. Men jag blev bra på annat – att springa, att vara rolig, och jag blev en hygglig sjuksköterska och en rätt så driven journalist. Dessutom har jag lyckats med prestationen att skriva fyra romnaer och en självbiografi. Så egentligen är det ingen större förlust att inte kunna handha olika typer av farliga maskiner.

hemligt

Att bära på hemligheter är världens mest ensamma sysselsättning. Hemligheter har en förmåga att med tiden omvandlas till skam och skuld. Istället ska man söka efter bundsförvanter att dela sina hemligheter med; några som förstår vad det handlar oss, några att spegla sig i. Sanningen är så mycket mer befriande än lögnen.

För övrigt borde jag göra en massa måsten i dag – men jag tror att jag håller mig till att få hjälp med cykeln och under tiden låta mig underhållas av Peppe och Karlsson.