Om färgblindhet

Detta med färger är rätt så intressant. Utan att vi tänker på det så navigerar reptilhjärnan, det allra mest primitiva inom oss, efter de färger som omger oss. Dyker något rött upp för våra ögon så börjar adrenalinet att strömma så att puls och blodtryck går upp. Men så är också rött en varningssignal som framkallar rädsla – eller får oss att komma igång så att vi väljer strid eller flykt. Däremot så blir vi lugna av grönt, vilket torde stämma med den frid vi kan känna i naturen, i en skog. Även blått skapar lugn och harmoni, medan gult gör oss uppmärksamma. Svart lär ge flera signaler, allt från det ”osynliga” till något farlig, förbjudet, medan vitt står för det oskyldiga, oskuldsfulla. Rött, gult, grönt – tänk på stoppljusen. Ingen slump att just de färgerna valts.

Onekligen borde vi tänka på detta när vi väljer kläder – och särskilt inför de sammanhang vi ska visa upp oss.Om man nu inte är färgblind som jag är, eller defekt färgseende som det lite finare kallas för. Detta upptäcktes av en lärare i årskurs fem som något förbryllat såg hur jag lagt in rött när jag färglade en skog och att jag inte kunde skilja på brunt och grönt. Klart blev det under mönstringen då jag skulle urskilja siffror på blad med en massa färgade prickar. Av tjugo kunde jag se två. Min färgdefekt gör att rött och grönt flyter in i varandra. Så när någon säger: ”Men kolla så mycket lingon det växer i den backen”, så ser jag enbart det gröna lingonriset. Inte de röda bären. Det är först när jag står mitt i lingonparadiset, böjer mig ner och tittar närmare som jag ser lingonen. Naturligtvis är jag lika ”blind” för hallon. Under åren jag sysslade med terränglöpning (för 30 kilo sedan …) hände det några gånger att jag fick stanna längs banan för att hitta de röda plastbanden som nån idiot hängt på grankvistarna. En gång ledde jag en tävling något så gruvligt när jag plötsligt inte kunde se banmarkeringen. Jag fick stå och invänta mina konkurrenter för att se åt vilket håll jag skulle springa. Jo, jag sprang ifrån dem en gång till – i rena ilskan.

Färgblind låter lite grymt. Har ibland fått frågan hur det är att se världen i svartvitt, men det är ju inte detta det handlar om. Ett defekt färgseende gör det svårt att särskilja vissa färger, som rött och grönt. Jag ser alltså alla färger, men de tycks ibland flyta samman. Precis som det gör för åtta procent av den manliga befolkningen – och hälften av dessa har den röd-gröna varianten. Det är nåt vajsing på syncellerna, på tapparna, och är ärftligt. Färgblinda kan icke bliva lokförare. Har läst att Van Gogh lär ha lidit av färgblindhet – intressant. Som en man med defekt färgseende så lär jag ha uppfattat världen lite annorlunda än de som kan sätta färgerna på rätt plats. Vad som nu är rätt och fel …

Det är klart att jag under åren kombinerat en del underliga färgval när jag klätt mig för att gå till jobbet eller på en fest. Särskilt under de unga åren då jag ännu inte blivit medveten om eländet och skaffat mig den erfarenhet och de kunskaper som gjort att jag kunnat ”kompensera” mitt bristande färgseende. Som att aldrig klä på mig eller köpa kläder i skum belysning. En gång i unga år gjorde jag just det misstaget, köpte en en vit kostym i skum belsyning. Väl iklädd denna vackra skapelse och nu dansande runt på en storslagen fest, får jag höra kommentarer som: ”Jaså spelar Flamingokvintetten här ikväll”, ”Det var ett … modigt färgval du gjort …” Ute i foajén, i full belysning, framför en stor spegel upptäckte jag att kostymen var rosa (eller nåt sånt …). Då var det försent. Med tiden kom jag ofta att gå klädd i svart eller vitt, och jag blev även tvungen att fråga om råd om färgerna går att kombinera. Jag har skaffat mig strategier. Precis som man gör med alla slags brister här i livet.

För övrigt kan det göra riktigt ont när man efter en längre tid upptäcker att en människa som stått en nära, visar sig vara någon helt annan och som svikit ditt förtroende genom att ha levt ett dolt, hemligt liv bakom din rygg. Svek är ett av naturens allra värsta straff. Sånt får mig att se rött …