Om inlandsmän

Långfredagen. Så lång. Men så led han också för våra synder. Hemma i Baklandet på 60-talet var det väl inte det kristna budskapet som dominerade långfredagen, men det nog den värdegrunden som mamma lutade sig mot när hon sa att det skulle vara tyst och lugnt på den här dagen. Finklädd skulle man vara. Pappa gick omkring i kostym och slips, och drog med pekfingret i skjortkragen för att släppa in lite luft. Även han fanns sig i att inte störa världen denna dag – fast helst ville han ju stå bakom ladugården och klyva ved. Själv höll jag, som det Adhd-barn jag var, på att gå i bitar av den kvävande långtråkigheten. Nästan inga program på teven och det som visades var antingen någon inspelning från en ödslig kyrka eller så någon dokumentär om Jesu liv. På radion spelades begravningsmusik.Det var så jävla tråkigt att alla somnade tidigt om kvällen. Så kom den underbara påsklördagen. Jag sprang ut och dök i snödrivorna, och pappa stod på vedbacken och visslade. Vi var befriade.

På nåt sätt finns känslorna kring långfredagen kvar i mig. Att tassa fram, att inte störa, att det helt enkelt ska vara tråkigt.

Det här med kommunikation är inte lätt. En kompis till mig berättade en anekdot om vad hans dåvarande fru sagt till honom när de varit inne i en intensiv debatt (läs: bråk). Hon tog sats för säga något riktigt dräpande, blåste upp sig för att en gång för alla platta till honom. Han var tvungen att ta ett par steg tillbaka, då han anade det värsta. Hon lutade sig fram, spände blicken i honom och väste. ”Din förbannade … inlandsman!” Inlandsman, en man från inlandet och i det här fallet Västerbottens inland.

Är jag en inlandsman? Ni vet, de där tysta männen som alla tider på dygnet bär keps, vägrar åka till doktorn, som klyver ved när de blir förbannade och trängda. Kanske är jag en sådan? Hur kommer det sig att gräl så ofta blir en tävling om vem som har rätt, vem som blir lyssnad på, vems känslor och behov som är viktigast. Om man då är en inlandsman som hellre klyver ved än samtalar, så blir utgången rätt så given. Men gott om ved kommer att finnas.

I morse var det sol. Plusgrader. Jag och Karlsson gick en lång sväng längs älven och pratade om livet, dock inte om inlandsmän. Men vi talade en del om åldrandet, om hur stela och otympliga våra kroppar blivit. Dryga femtio år gamla har vi kommit till insikten om att vi börjat åldras. Förruttnelsen har har börjat anfräta våra kroppar. Inget går att ta för givet längre. Väl hemma spelade vi ett parti schack som av någon anledning aldrig ville ta slut.