Pappa och 1 maj

Det här med 1 maj var verkligen något stort i Baklandet. Då tömdes husen och i stort sätt alla åkte på ett givet klockslag in till Lycksele för att antingen delta i sossarnas demonstrationståg eller att stå längs gatorna och visa sin respekt och sympati. Pappa som var fackligt aktiv gick långt fram i tåget och allt som ofta var han utsedd att bära någon av de större fanorna. Vilket han gjorde med stolthet. Redan tidigt om morgonen fick pappa något religiöst över ansiktet, då han rakade och gjorde sig fin. Även mamma tyckte att detta var en högtidsdag. Vi ungar följde med av bara farten, då det inte gick att lämna oss kvar i Baklandet. Jo, jag kan säga att jag blivit oppstillt med demonstrationståg.

Fast 1975 var det annorlunda. Då var pappa och hans kamrater involverade i den stora skogsarbetarstrejken och slogs för att få månadslön. Men eftersom LO inte godkände strejken, så fick det konsekvenser under 1 maj. De strejkande skogsarbetarna fick inte gå med sina banderoller i sossarnas tåg, utan tvangs marschera drygt 500 meter bakom stora tåget. På behörigt avstånd. De fick heller inte stå på samma samlingsplats där det hölls tal. Utan vid sidan om. Den gången fick pappa något tomt i blicken och han hade svårt att sträcka på sig – som om han bar en skuld på sina axlar. Nästa år demonstrerade han som vanligt, men då och åren efter, gick han alltid i mitten av tåget. Han slutade att ”strida” i fronten och att bära fanor.

Själv brukar jag oftast stå vid sidan om och titta på – både på sossarnas och vänsterns tåg. Det finns ett igenkännande i att göra så. Just denna dag är Umeå rätt så grått och regnet hänger i luften. Kallt är det också. Men nog ska jag ta mig ner på stan och kika på alla röda fanor och på dem som tågar fram längs gatorna.

Det är ju arbetarnas dag. Pappas dag.