Precis i rätt tid

Hade en tung dag i går. Mådde illa ända fram till femsnåret då jag påhejad av åskan kom mig ut på en rask promenad. Det känns bättre idag. Mer ork. Har hunnit på att läsa en mycket välskriven text till nästa nummer av Vasaplan, kollat vad som hänt på Facebook och bokat en resa till … Norrlands universitetssjukhus. Får resa i det lilla, från Pig hill till Nus och träffa farbror doktorn. Det kunde ha varit värre, jag kunde ha varit Lajka.

Inte lär det bli någon svamp- eller bärplockning den här hösten. Hade verkligen sett fram emot det, men det är nog inte läge att snubbla ut i skogen och sedan bli liggande intill en myrstack. Får ta skeden i vacker hand och gilla läget. Det är sådant här som händer i en människas liv, stundom blir vi sjuka och vi drabbas ofta när vi minst anar det. Har en känsla av att detta kan vara ett meddelande om att jag ska ta det lite lugnare, att inte bolla med fyre-fem projekt samtidigt, utan beta av dem var och en för sig. Den ivrighet och otålighet som präglar min person har sitt pris. Det är bara att inse det.

tyrannosaurus

Allt blev till i precis rätt ögonblick – som när liv uppstod på jorden. Om solen varit tio procent längre bort eller närmare hade jorden varit obeboelig. Mer kittlande är denna tanke: hade inte mina förfäder ”förenat” sig i exakt det ögonblicket de fick för sig att göra det, hade jag inte funnits. Allt tycks hänga på ett enda ögonblick. En sekund framåt eller bakåt och historien hade varit en annan. Det börjar med en enda cell som delar sig och delar sig och efter 47 delningar finns 10 000 biljoner celler. Och varenda jäkla cell vet sin givna uppgift – allt för att hålla oss vid liv. Det är välordnat, genomtänkt. Och hade inte den där jättelika meteoren slagit ner på jorden och utplånat dinosaurierna för 65 miljoner år sedan så hade nog inte människan kunnat kliva.fram.

Oj så djupsinnig jag blev. Men det är intressant att emellanåt försöka förstå (ana) sin egen roll i ett större sammanhang. Det ger liksom perspektiv på tillvaron. Vad nu det ska vara bra för?

Hörde talas om en tjej som på åttiotalet åkte över till staterna för att jobba som volontär en kyrka. Första dagen skulle hon skaka hand med pastorn: ”My name is Gunvor.” Pastorn tittade länge på henne och sa: ”Gun … war?” Eller mannen här i Umeå vars efternamn var Luther och bodde vägg i vägg med katolska kyrkan. Eller den tunnhårige som hette Karl Fjell.

För övrigt är det påfrestande att leva i en tid där stolligheten får allt mer utrymme. Stollarna som vi under sjutti- och åttiotalet verbalt plattade till i fikarummen och på festerna, har fått fritt spelrum (och vår tillåtelse) att sprida vilken dynga som helst. Nä, vi får hjälpas åt att sätta stopp för detta. Återerövra fikarummen!