Sanningen kommer fram

Vaknar med ett illamående och med en tung känsla i bröstet. Har haft svårt att sova. Världen är mindre än man tror, ibland tycks den rymmas på ett knappnålshuvud. Det är därför som sanningen har en förmåga att alltid krypa fram, vare sig vi vill eller inte. Ibland gör sanningen rejält ont, även om den i detta fall berör en människa i en vänskap som numera befinner sig ett kraftigt sluttande plan. Men det som hänt kastar en mörk skugga över den vänskap som en gång var djup och innerlig – men som i skenet av sanningen tycks ha varit byggd på förljugenhet och svek.

Man lägger ju en viss prestige i att bygga upp en vänskap, man går in med sitt förtroendekapital – och då med vetskapen att man ska få något tillbaka. I varje fall kändes det så under den tid vi var nära vänner. Nu känns det mest som om jag blivit förd bakom ljuset. Kanske var det därför som jag under går kvällen gick omkring ett fånigt flin utsmetad över mitt ansikte.Det hade nog även varit passande med en dumstrut på huvudet.

Men världen är som sagt liten. Om jag under gårdagen inte gått till en viss plats, vid en given tidpunkt, så hade jag förmodligen varit lika vis, lika lyckligt ovetande. Men nu var vi båda på exakt rätt plats, vid rätt tidpunkt. Märkligt. Han stod där, en bekant från min tid inom sjukvården, och tvekade länge innan han började att berätta. Kanske tvekade han för att han sedan en längre tid känt till min vän och hur denne tidigare gått bakom min rygg. När han avslöjade vad han kände till, kändes som om jag ville kräkas, så ont gjorde det. Jag borde ju egentligen inte bry mig, men jag var nog inte beredd på käftsmällen.

Nåväl, jag ska ju inte bry mig så mycket. Den här (så kallade) vännen är ju ute ur mitt liv. Jag får leva med konsekvenserna och försöka lära mig något av dem. Även om ett svek länge kan sitta kvar som en tagg i trakten av ens hjärta.