Sår som läker

Vandrat. Är inne i period då jag vandrar mycket. Kommer man bara undan trafikbullret, tar en sväng ner mot älven så blir allt lugnt och tyst. Allt som hörs är ljudet under skorna. Jag har gått så mycket att jag skaffat mig årets första skavsår, på höger häl ska betonas. Samma sak hände i ifjol, även då var jag inne i en period av intensivt vandrande. Den gemensamma nämnaren är de skor jag köpte förra våren. De är inte gjorda för mina fötter. Nåväl, alla sår och blåsor läker till slut. Än hur djupa och smärtsamma de är. Trösten är att de läker.

Efter ett läkarbesök, så ska jag röja lite för att sedan börja ladda för kvällens styrelsemöte med kulturföreningen Vasaplan. Den förening som driver tidningen jag är chefredaktör vid. Det händer en hel del kring vårt hjälparbete. Nästa steg är att visa att Vasaplan är mer än en tidning, att vi mer aktivt ska arbeta med de som behöver hjälp. Och de är många. Jo, det känns som jag har en viktig uppgift – inte minst med att ge en röst åt de som befinner sig längst ner på samhällsstegen. De har blivit fler med åren – i takt med att välfärden fallit i bitar.

Om man inte kan förlåta, så kanske man kan försonas. Om man inte ens kan det, så är man förlorad.