Se oss själva

Det kräver sin man att tro sig vara författare. Semester kan man glömma, för dygnet runt, årets alla dagar så mal olika berättelser runt i skallen, enskilda karaktärer kan börja leva rövar mitt i natten och har jag suttit i ett rum och klurat på en text, för att sedan avbryta för ett toabesök, så det första som händer när jag återvänder till rummet är att någon av karaktärerna ropar: ”Men vad hände sedan då?” Nej, jag är inte psykotisk. Jag är bara en … författare. Jag har levt samman med kvinnor som retat sig på min ständiga ”frånvaro” och som inför någon semesterresa, långt bort i pyttes, pustat ut och framhärdat: ”Ingen dator, inte en penna eller skrivblock får du ta med dig. Nu ska du släppa allt och vara ledig!” Men huvudet mitt har ju följt med – och i det finns alla de figurer som ständigt ropar på min uppmärksamhet; alla de som vill bli berättade och därmed får finnas kvar i folks minne ett tag till. Knäppt, va?

Stel i nacken. Musklerna känns för korta. Kanske för att jag sovit tio timmar, vilket torde vara rekord för de senaste tio-femton åren. Som sagt, fem timmars sömn i vanliga fall, men numera belägras jag av en märklig trötthet och ligger dessutom och halvslumrar dagtid – allt för att hjärnan ska få tid och lugn för att läkas. Tålamod – och en ödmjuk glädje för att det hela tiden drar åt rätt håll. Tålamod. Jag ska gå hel ur det här. Har ju så mycket kvar att uträtta, så mycket som är ogjort. Tålamod.

Att kunna se sig själv, sina brister och förmågor, är inte lätt. Symboliskt måste man ta ett kliv ut ur sig själv, åt sidan och sedan i ögonvrån se den person som står intill. Det krävs träning för att klara av detta, och ett visst mått av mod. Men med träning blir det bättre – det är ungefär som att träna upp sin empatiska förmåga. Det krävs upprepningar, om och om igen måste man göra handlingen till dess man kan. Det krävs villighet för att förändras, för att bli bättre än man är i dag. Det gör ibland riktigt ont att konfronteras med avigsidorna i ens personlighet, men när belöningen en dag kommer, och den kommer, så är allt mödan värt. Det tycks vara så att när vi klarar av att se oss själva, så ökar också förmågan att se andra.

Det har på våra sociala medier börjat cirkulera runt bilder på döda barn som spolats i land efter den senaste båtflyktingkatastrofen i Medelhavet. Tycker att det är mycket tveksamt att man lägger upp sådana bilder. Precis lika tveksamt som när det för något år sedan lades upp bilder på barn som sprängts i bitar någonstans i Syrien. Har svårt att tro att sådana bilder ska ”skrämma” vissa grupper i vårt samhälle till en ny medvetenhet. Sedan handlar det om respekt för de döda, för döden själv. Jo, jag vet det som sker är förjävligt, men vi måste besinna oss. Sedan kan budskapet i sådana bilder leda till inflation då vi har en förmåga att vänja oss vid graden av det som visas. Vi trubbas helt sonika av. Samtidigt förstår jag ju att vi måste berätta för världen om den tragedi som utspelar sig i detta hav och i Syrien. Vi lever i en farlig tid där rasismen frodas, där det blivit legitimt att tala illa om det som är annorlunda. En tid då rädslan sprider sig.

För övrigt måste vi alla ta ansvar för vad vi säger.