Ständigt träningsläger

Om jag räknade ut hur lång tid jag under mitt liv tillbringat bakom mina tangentbord, så skulle jag förmodligen baxna, kanske rent av svimma. Alla dessa dagar och nätter då jag i min iver försökt att lägga orden i rätt ordning, och kämpat med att få meningarna att knyta an till varandra, har till syvende och sist räddat mig. Genom skrivandet har jag kunnat förstå världen lite bättre och när jag gjort det har även min självbild blivit tydligare. Detta betyder inte att jag förstår världen ”rätt”, bara att jag förstår den på mitt sätt.

Vi människor har så höga tankar om oss själva, men vadå? Vi består av kol, väte, kväve och syre, lägg sedan till lite kalcium, en stänk svavel och några nypor av en del andra grundämnen. Det är allt – och allt detta finns att köpa på ett välsorterat apotek. Fast kruxet är väl att sätta samman allt till en människa med ett medvetande.

I övrigt befinner jag i ett ständigt pågående träningsläger. Är det inte så för oss alla? Vi måste träna på att antingen förbättra eller slipa ner vissa egenskaper för att att utvecklas som människor. Jag tränar sedan en tid tillbaka på att vara i nuet, att inte fundera så mycket på vad som kan hända i framtiden, eller över det som faktiskt redan hänt i det förflutna. Visserligen måste man ibland se tillbaka för att förstå sig själv lite bättre, men den som enbart blickar tillbaka ser till slut inget annat än sin egen skugga – och blir rynkigt och gråhårig av bitterhet.

NU ska jag promenera till Coop och köpa en dosa snus.