Tro, hopp och mod

Sovit ovanligt länge med mina mått mätt, men så var jag också utmattad efter gårdagen, inte minst känslomässigt. Vaknade med en tung känsla i min kropp, med en gnagande oro i bröstet. Det var obehagligt det som kom fram; att en av Vasaplans säljare och tillika skådespelare i teatergruppen ”Tro. hopp och mod” blivit överfallen, i fullt dagsljus, på busshållplatsen Vasaplan, av några män vars jackor bar märken med nazisymboler och hakkors. Ni  vet den här typen av människor som lagt monopol på sanningen. I själva verket bär de omkring på en mycket förenklat världsbild som består av svart eller vitt – och när de blandar de ”färgerna” så blir allt grått, precis allt blir grått. De valde att ge sig på en utsatt människa, en av de annorlunda, en helt underbar man som i många års tid kämpat sig upp ur sitt mörker och numera vågar stå stolt på en scen och spela olika roller, som dessutom fattat modet att med stolthet stå på gator och torg och sälja tidningen Vasaplan. Mörkermännen slog och sparkade, samtidigt som de hånade honom och kallade honom för att vara ett ”äckligt svin!” Där fanns åskådare. Ingen ingrep, ingen ringde polisen. Utan åskådare är ondskans mörkermän ingenting, de blir upplösta, försvinner. Men så länge vi tysta tittar på så blir vi publiken på den arena ondskan kan agera. Vad hade Hitler varit utan åskådare? En kortväxt stolle som stått i nån liten, mörk lokal och skrikit för döva öron.

näve

Den vanligaste brottsplatsen för hatbrott 2014 var utomhus på allmän plats, till exempel gator, torg eller parker (21 procent).

Förakt för svaghet. Ett synsätt som tycks sprida sig i vårt samhälle och inte minst hos de grupper som är ute för att slåss och hota. Jag tror att även att det inom dessa grupper finns många (medlöpare) som själva är rädd för att betraktas som svaga ifall de inte vågar hänga på i ”upptågen”. För i alla grupper finns en rädsla för att bli uteslutna, att bli socialt utstötta, ensamma. I varje fall är detta en gruppdynamik som är viktig för många män som tar till våld istället för att lösa konflikter verbalt. ”Där hjärnan tar slut tar nävarna vid” – och för somliga tar hjärnan slut mycket snabbt.

svag
I 58 procent av de identifierade hatbrottsanmälningarna 2014 var gärningspersonen obekant för den utsatta. (BRÅ)

I trettiotalets nazityskland var det ju inte enbart judarna som ansågs svaga och skulle utrotas. Det gällde även romerna, människor med felaktiga politiska åsikter – och psykiskt sjuka, folk med funktionsnedsättningar, socialt utsatta. Allt som störde skulle bort. De här idéerna har levt kvar. De finns i vårt samhälle idag, idéer som bubblar upp lite då och då, och märkligt nog har denna ”sanning” börjat tilltala allt fler. Bort med de som kostar, de som stör och är i vägen. Mörkermännen, som knappast är de vassaste knivarna, får diktera dagordningen. Medan många väljer att agerar åskådare. Är det så vi ska ha det? Vad händer då? Hur ser det samhället ut om 10-20 år? Var är lägren placerade? Vilka sitter inlåsta där?

Idag lördag uppträder teatergruppen ”Tro, hopp och mod” på Ersboda Folketshus 14.00-16.00, då i samband med att Leif Stenbergs film ”I väntan på ett liv”, som handlar just om den teatergruppen. En mycket bra film som gått på SVT. Gå dit och visa er solidaritet med dem alla. De behöver det.

Förakt för svaghet förkommer ju även mellan människor i rätt så normala relationer. Det räcker med att någon av parterna reser sig på tå och tittar ner på den andre och upprepar ord, meningar som man vet kommer att såra och på så sätt kan man förminska motparten  – för att själv känna sig en aning större, för mer och på så sätt anpassa sanningen till sin. Varför gör man så mot någon man säger sig ”älska?” Av feghet? Eller för att på så sätt kunna gå fri och slippa ta itu med sina egna problem. Jo, det är också ett sätt att praktisera förakt för svaghet.

Humle och Dumle vem av er minns dem? Dessa skafferitroll finns ännu, jag lovar. Fast numera är de inlåsta i kaptenens skafferi, dömda att sitta där och munhuggas i all evighet. Detta är deras förbannelse vare sig de vill eller inte … Nej, de blir aldrig fria från varandra. Som tur är råder ingen brist på mat i skafferiet.