Författarens tankar

Trots bristen på dopamin, kan jag ännu tänka och fundera över framtiden. Den är tyvärr inte ljus. Merparten av texterna är hämtade från min blogg.

Med tidens som motståndare

Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen. Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Numera en man med käpp.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

Skrivet i oktober 2021 (Hämtat ur min blogg)
Kent Lundholm

Konsten att intervjua sig själ

Jag kommer ofta på mig själv att polemasa mellan rummen och småprata med mig själv eller inbilla mig att jag verkligen talar med någon. Nu är det ju ofta högläsning jag roar mig med, som inför höstens turné bör jag ju kunna läsa upp de korta textstycken jag valt ut, utan att snubbla på orden. Men som sagt, stundom är det intensiva samtal det handlar om, allt medan jag nöter upp mina sockar mot golvet.

Meddelande till yttre rymden.

Jag läste härförleden i en vetenskaplig skrift att vi talar högt med oss själva för att lättare lösa svåra problem, vilket i sin tur ökar vår inlevelseförmåga. Något som är ovärderligt för en skriftställare som jag utger mig för att vara. Det kallas på fint språk för ett egocentriskt tal, något vi faktiskt börjar med redan i sandlådan i 3-4 årsåldern. Tankarna blir till ord och det i sin tur till ett språk.

Ju svårare problem vi bär omkring på, desto högre pratar vi. Vi lär även rynka pannan och förbryllat försöka räkna ut problemets lösning genom att lite tafatt räkna på fingrarna. När vi lagar mat så talar vi högt ut i tomma luften för instruera oss mängden mjöl, mjölk, vilka kryddor som ska i grytan och genom att prata för oss själva så blir maten riktigt god i slutänden (oppstekt körven å pärstampa.)

Emellanåt jagas vi av onda ”varelser”, blir ångestfyllda, närmar oss paniken – då fungerar pratandet bättre än ett par stesolid eller en grogg. Genom att utmana oron med ett rikligt flöde av ord, så blir vi lugnare. Idrottsmän uppmanas av sina tränare att småprata med sig själv inför ett viktigt lopp eller när det blir ens tur att försöka hoppa 2,45 meter i höjdhopp.

När käften går som värst på mig, är alla de gånger jag förlagt nycklarna, glasögonen eller vad det kan tänkas vara, så fungerar talet som en slags detektor. Vi blir helt enkelt mer uppmärksamma. ”Jag gick in i rummet, sen på dass … och sen till kylskåpet …!” Se där. pratandet leder oss ner i ett paket Bregott där bilnycklarna av någon outgrundlig anledning hamnat.

Det lär vara en skillnad att tala ”för sig själv” och att ”tala med sig själv”. Det senare kan lätt uppfattas som ren och skär galenskap, då man står ute på farstubron och ställer frågor till sig själv och själv besvarar dessa.

Det är då man kan ”begå självdialog”, och bli så ivrig att övertyga sig själv (eller den andre) att det till slut ploppar upp förbjudna tankar, hemligheter. Detta sysslar vi ofta med i svår sorg eller i ilska.

Riktigt illa kan det verka om man står mitt i en folkhop och börjar ”intervjua sig själv”. Det inte ovanligt att man i detta skede får två olika röster. Låter som schizofreni. Men så är inte fallet. Genom att intervjua sig själv kan man få nya infallsvinklar.

Jag sover illa – eller inte alls

De flesta vuxna behöver mellan 7–8 timmars sömn, men sjusovare måste sova tio timmar, andra kan var på benen med enbart två timmars sömn. I snitt sover vi svenskar 6 timmar och 51 minuter. Vi sover för att hjärnan och kroppen ska återhämta sig. Sovandet har en läkande effekt. Under sömnen varvar kroppen ner, blodtrycket sjunker, pulsen och kroppstemperaturen går ner, andetagen blir färre och musklerna slappnar av.

I delar av hjärnan minskar aktiviteten – samtidigt jobbar killarna i lagret med att lägga minnen i rätt fack, och hjärnans bibliotekarier sortera ny kunskap och bearbetar allt nytt vi varit med under dagen. Där finns även ett gäng sopgubbar som rensar bort det onödiga. För om vi skulle lagra alla 65 000 tankar vi tänker om dagen, skulle människans huvudform likna en ballong som pumpas upp för att slutligen sprängas. (Fick här en tanke. Det finns ju en del personer som drar nytta av onödigt vetande och ställer upp i olika frågesporter och kammar hem stora vinstsummor. De måste lida brist på sopgubbar som kastar bort skräpet?)

Lumpen – under den perioden sov jag inte alls.

Så, när vi sover händer det en hel del i vår hjärna. Förutom minneslagringen, aktiveras kroppens immunsystem och viktiga hormoner bildas under sömnen. Samtidigt minskar produktionen av stresshormoner. Att sova tillräckligt kan minska risken för en rad sjukdomar. Sov länge så slipper du förhöjda blodfetter som i sin tur minskar risken för hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2, depression och utmattningssyndrom

Jag har under hela mitt liv varit värdelös på att sova; både vad gäller insomningsproceduren som längden av själva sovandet. Det hela började redan i barndomen, då jag led av nattskräck och omöjligt klarade av att sova i mörka rum. Dessutom började armar och ben att röra sig av sig själva direkt jag dragit upp täcket till hakan. Jag hörde det brummande ljudet från motorn som gick inne i skallen, dygnet runt. Effektiv tid som jag under barndomen max 5–6 timmar (när rekommendationerna var tio timmar). Men orsaken var förstås min ADHD som gjorde mig att min kropp krävde ständig rörelse. Jag blev lugn av att springa. Orsaken var att det bildades mer dopamin när musklerna fick arbeta. Då som nu lider jag brist på dopamin.

Det har sina nackdelar att vara en nattuggla. Man får sämre fokuserings- och koncentrationsförmåga. Bristen på sömn är en av förklaringarna till att jag redan från start fick bråka med orden, med mitt språk. Förutom usel sömn, så tvingades jag tillbringa två timmar varje dag i Ebbes gamla buss. 07.10 stannade han i Bäckmyran, sen studsade jag runt på hårda säten i en dryg timme innan jag och syrran kunde kliva av vid Furuviksskolan. Sedan var samma väg i samma buss åter vid 15-tiden.

I dag är jag 63 år och sover lika uselt. Vissa perioder har jag bara sovit 1–2 timmar per natt i nån veckas tid. Det är svårt att exakt veta orsaken, men jag har en rad diagnoser som alla kan störa nattsömnen: Diabetes, bipolär sjukdom, ADHD, stroke och Parkinson. Det finns statistik på allt. Även hur mycket man förkortar sitt liv genom att sova för lite: Minus 20 år. Mina psykiatriska sjukdomar, minus 30 år. Parkinson, minus 30 år, Diabetes, minus 30 år. Det blir 100 år. Jag skulle inte ens ha fötts, men här sitter jag skriver om riskerna med sömnsvårigheter. När andra sover sina nio timmar och laddar batterierna, vilar hjärnan och kroppens muskler och inre organ, är jag uppe vid 02.00 och skriver, efter att ha vaknat efter två timmar sömn.

Eftersom stress påverkar min diabetes (sömnlöshet är en stressfaktor) kan den försämras. Både högt och lågt blodsocker försämrar sömnkvaliteten. Mardrömmar och morgontrötthet kan vara tecken på låga nattliga blodsockervärden. Högt blodsocker skapar törst. När jag druckit upp en liter kallvatten och fortfarande är törstig, vet jag att det är dags att kolla blodsockret och ta en ”dutt” snabbinsulin. Sedan ska litern kallvatten jag drack ut på nåt sätt. Fem toabesök den närmaste timmen, är klart störande för den goda sömnen.

Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, ibland deprimerad, ibland hypoman (det kreativa tillståndet) eller manisk (upprymd, omdömeslös). Då sover man dåligt. En psykotisk mani är livsfarlig i sin form då hjärtat och de inre organen belastas till max.  ADHD skrev jag om tidigare. Men att inte kunna ligga stilla och försöka sova samtidigt är rent av hopplöst.

Inte nog med att en stroke kan ta livet av en eller göra en lam. Får man som jag en propp i lillhjärnan så kan man drabbas av svåra sömnproblem.  Det blir kortslutning i proppskåpet. Först när man skadat hjärnan inser man var ens verkliga Jag sitter. I hjärnan formas mina tankar, lagras mina känslor och minnen. Den styr allt som händer i kroppen och efter en stroke blir det riktigt rörigt. Känslorna som kokar, minnet sviktar och man sover ytligt och kort.

Ovan på allt detta ska vi lägga Parkinsons sjukdom, som som ett av sina vanligaste symtomen är sömnproblem. Minst 60 procent får någon form av sömnstörning. Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden är vanliga. Dessutom är det vanligt med nattliga hallucinationer, samt att man lever ut sina drömmar genom att prata, skrik rent av slåss.

Nej, det var aldrig tänkt att jag skulle få njuta av en god natts sömn. När jag inför skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016. Ord & visor förlag) gick jag igenom en ansenlig mängd dagböcker. De var skrivna från sjuttonårsåldern fram till femtioårsåldern. De vanligaste öppningsmeningarna i mina dagböcker var:

”Natt. Klockan kvart över tre. Jag har sovit tre timmar, men kan omöjligt somna omTrots att jag så trött, så trött …

April 2021
Kent Lundholm