Vägen tillbaka

Såja, då var den sista repetitionen avklarad. Jag och Linda Marklund strålade samman i mitt vardagsrum här på Pig Hill, dansade vals och schottis, drog våra berättelser, diskuterade hur och var rabarbersaften ska serveras och vilken typ av högtalare vi ska använda oss av. Största kruxet blir transporten till och från Åmsele på lördag, men jag tar mig ju till Lycksele med tåg eller buss, sen får jag väl lifta till Åmsele … Det ordnar sig. Vi började spåna på projektet i april maj och jag och Linda förstod direkt den spännande beröringspunkten i att våra berättelser utspelar sig i stort sett samma geografiska område. Hon med perspektiv från uppväxten Siksele och jag med mitt Baklandet, som i själva verket är en litterär sammanslagning av min barndomsby Bäckmyran med byarna runt omkring Arvsele, Maltträsk och i viss mån Arvträsk. Om detta ska jag berätta om i vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.”

Läs mer om vårt projekt.. (Min webb)

Till fb-sidan.

20151003_204847 20151003_130324
Linda och jag efter den anslutande träningen. Yes! nu satt det, nu funkar det.

Så nu ska vi ut på en miniturné: Åmsele lördagen den 10 oktober i Folkets hus 18.30 och måndagen den 12 oktober så spelar vi upp 18.30 i Lycksele stadsbibliotek. Sen återvänder vi till Lycksele måndagen 26 oktober för att göra en dubbelföreställning i Lycksele lasaretts bibliotek kl. 12.00 och 14.00 ska vi uppträda inför patienterna och personalen på rehabiliteringsavdelningen. (Tänk där jag en gång jobbade som sjuksköterska). Vi är i förhandlingar med fler arrangörer i den norra landsänden där Linda är ifrån, kring Burträsk och Skellefteå. Tror att det kommer att rulla på rätt så bra vad det lider. Om vi blir rika? Nä, det råder ju en allmän syn på oss kulturaberate: ”Nämen, gör ni inte här för att det är så himla kul?” Jo, det är kul men nog skulle man väl tycka att det fanns mer ekonomiska medel för oss som försöker föra den västerbottniska berättartraditionen vidare. Vi tackar allra ödmjukast ABF Västerbotten från stödet från dem och då i synnerhet Katharina Eriksson – som snart kommer att få änglastatus.

veden
Min berättelse handlar om det krig i Baklandet som uppstod om/kring veden. Till slut small det.

För mig personligen är detta ett sätt att jobba mig tillbaka i livet, en slags läkningsprocess och då inte enbart efter stroken, utan efter resan jag gjort de senaste fem-sex åren, från mörkret och upp mot ljuset, från dödens landskap till en plats ovan jord där det växer vackra blommor på oändligt vidsträckta ängar och vintertid då ett snödrev kan släcka törsten bara genom att man öppnar munnen. Har sökt mig tillbaka till den plats där själva livet pågår. I viss mån har chefredaktörsjobbet varit en språngbräda ut i livet med utspärrade armar, så att jag glidande genom luften kunnat göra vackra liggande åttor på den blå himlen. Evigheten. Lite kryptiskt kanske, men jag lovar att om ni läser min självbiografi som kommer i början av nästa vår, så kommer ni att förstå lite bättre. Då hoppas jag att ni ska förstå att jag är en kämpande människa, en man som aldrig gett upp. Är så tacksam för stödet jag fått från vännerna. Det är endast ett fåtal vänner (eller vad jag ska kalla dem?) som vänt mig ryggen. Har en känsla av att det handlar om rädsla.

En lördagskväll och jag sitter här och skriver. Sitter och saknar så att hjärtat värker, sitter och längtar och det är något jag börjat göra allt mer på sistone. Det är en vacker och kittande känsla. Då och då slår en blommas ut i mitt bröst och sprider värme, ända ut i örsnibbarna. Min hemlighet. 

flyktingflicka

Leif GW sa nåt riktigt klokt i en intervju under bokmässan. Det handlade om fördomar. ”Jag blir glad de gånger jag haft fel, för då har jag fått lära mig något nytt.” Fler skulle tänka som han. Just nu har det anlänt flera bussar med krigsflyktingar till Umeå för sin lagliga rätt att söka asyl och mängder av ideellt arbetande människor tar emot, fixar käk, tröstar. Det skulle bli totalt kaos utan alla dessa godhjärtade, gratisarbetande människor, för myndigheterna, kommunerna, regeringen verkar vara helt handfallna. Åsynen av alla hjälparbetare borde väl få det att hända nåt i skallarna på de främlingsfientliga stollarna, så att de kan förmå sig att göra en snabb analys: Oj, så många människor som finns på plats, så ohyggligt många som tar hand om flyktingarna – herre gud de är mångfalt fler än vad vi är.

Det verkar vara så att godhet kan provocera, att det får vissa att känna sig underlägsna vilket får dem att dra slutsatsen att alla dessa altruistiska människorna ställer upp av egoistiska skäl – för nån slags vinning är de väl ute efter ….

För övrigt kan det vara rent livsfarligt att yttra följande ord till en ung, viril man (ja, även till män i 50-årskris): ”Men det där vågar du väl ändå inte göra!?” Just de orden kan driva en ung man hur långt som helst! Klättra uppför höga berg och glidflyga nerför dem, köra åt helvete för fort med en nyinköpt statusbil längs krokiga norrländska grusvägar, slå nån på käften, våldta. Vi män tycks vara funtade så att lever i en ständigt pågående tävling, om allt och inget, för att vi inför det motsatta könet, och den egna gruppen, ska bevisa att vi är riktiga män. Vad nu en riktigt man är för nåt …