Våra inre speglar

Dis, dimma utanför mitt fönster. Grått så att det räcker till.

I varje möte läser våra spegelneuroner in stora mängder med information – innan vi hinner bli medvetna om det. Ifall ett hot upptäcks, en rynkad panna, stirrande ögon, höjda ögonbryn, så tar det bara en kvarts sekund innan larmet går. fly eller slåss. Först sedan kommer analysen: stämmer detta eller var det en feltolkning? Spegelneuronerna gör oss till härmapor – då vi står framför varandra och gör samma kroppsrörelser, byter leenden, nickar samtidigt och gäspar den ene så gäspar snart den andre. Det blir ett sätt att känna in vad den andre känner. Det finns alltså en koppling till vår förmåga att känna empati.

Läste att de som botuxbehandlat sina ansiktet och på så sätt raderat bort delar av mimiken är sämre på att tolka andras ansiktsuttryck. Kan nog ligga en hel del i det för det är ju inte lätt att läsa ut något i dessa ansikten med sina strama, stora läppar och totalt rynkfria kinder och pannor. Sedan finns det något som heter prosopagnosi, ”ansiktsblindhet”, en oförmåga att känna igen ansikten. Nåväl, genom våra spegelneuroner ökar vår förmåga att förstå andra människors handlingar. Detta sker per automatik, vilket gör att det sker misstag, totala missbedömningar. Att helt lita på sin ”magkänsla” kan vara förödande. Vi får inte glömma att vid sidan av detta automatiska har vi vårt analytiska system, vår samlade erfarenhet. Sedan tror jag att empati inte är något givet utan något som vi måste ”träna” oss till.

För övrigt har vuxenmobbare låg självkänsla, lite empati och de skyller alltid sina brister på andra eftersom de alltid har rätt. De är långsinta, vägrar att förlåta och är totalt ointresserade av att reda ut sina misstag. De är ofta sjukligt misstänksamma och brottas med sin ständiga svartsjuka. De mobbar för att få kontroll, makt. De vill aldrig sluta fred.