Verbal misshandel

När radion i köket är påslagen är den alltid inställd på P 1. Det är den lärande, nyfikna, intressanta och (i mina öron) den intelligenta kanalen. Ta mej tusan så lär jag mig alltid något nytt var gång lyssnar på den kanalen. Ofta lyssnar jag medan jag diskar, äter eller fikar eller har några andra göromål inne i köket. Jo, jag lyssnar också när jag åker buss, lokalt eller längs Västerbottens vägar. Numera orkar jag inte med att lyssna på musikkanalerna, särskilt jobbigt är allt tramsigt mellansnack – om rakt ingenting. Vet inte, men när de anställer programledare till dessa kanaler är då kriteriet att man ska kunna prata rasande fort – utan substans och innehåll?

Igår lyssnade jag på ett intressant program – på P 1. Det handlade om relationer och vilken typ av partner man ska välja för att förhållandet ska hålla under en längre tid. Ska man satsa på en som är så lika en själv som möjligt, eller se till att få en partner som är ens motsats? Ska man dansa i takt för att få sätt bli mer inkännande och trygg, eller köra fridans och ge sig in ett äventyr – med fler konflikter? Det är ju skillnad på den kärlek som är flyktig, intensiv och den mer långsamma som vi bygger en långvarig relation med. Personligen har jag prövat båda varianterna, men har svårt att säga vilken av dem som är bäst. Kan man verkligen sätta betyg på sådant? Ska man gå omkring med fantombilder av den partner som borde vara bäst? Ger det sig inte självt? Fast strul blir det när två som är ”lika” slår påsarna ihop och den andra ständigt går omkring och drömmer om det där kittlande äventyret – även om det är kort och flyktigt. Riktigt trixigt blir det om man använder sig av denna idealbild för att försöka ”bygga om” sin partner. Det leder nog snarare till att förhållandet sakta monteras ner.

Hemma i Baklandet fanns ett märkligt par som tillsammans gav ett intryck av lycka. Det verkade verkligen som om de var gjorda för varandra, men var för sig hände något märkligt. Hon blev tyst och blyg, verkade knappt kunna få ur sig ett ord, medan han blev uppblåst, kaxig och otrevlig. Det värsta var att han gick omkring och pratade skit om henne, det var som om han helt saknade farstu. Han spred sina nedlåtande kommentarer om henne och utsatte folk och fä för de mest intima saker ur deras liv. En av kvinnorna i Baklandet blev en gång rasande då han på ett nedlåtande sätt beskrev sin kvinnas svagheter, men då ryckte han bara på axlarna och log snett: ”Men även jag måste ju få prata av mig”, svarade han. Nästa dag när de dök upp tillsammans, så gick de hand i hand och kysste varandra ömt.

Många år senare, efter makens död, berättade kvinnan vad hon varit med om. Han hade kontrollerat henne in i minsta detalj och när hon inte gjorde som han sa, så fick han plötsliga, stora utbrott då han skulle visa att han minsann hade rätt. Han hade nämligen alltid rätt och därför föraktade han dem som hade en avvikande åsikt. Och det var rätt så många. Hon drabbades ständigt av hans misstänksamhet och svartsjuka, han var vansinnigt långsint och förmådde sig inte att förlåta någon. Inte ens för den minsta lilla skitsak.

Även om orden knappt var uppfunna på den tiden, så hade hon blivit utsatt för verbal och psykisk misshandel. Hon drabbades av en person som ständigt trampade över gränserna, som klampade in i hennes innersta för att utdela dödligt sårande knivhugg. Hon berättade om hans förklenande ord om hennes person, om alla dessa anklagelser som kom när hon minst anande det. Hon blev med tiden mindre och mindre. Han förminskade henne. Några gånger hade hon försökt tala honom till rätta, men då förnekade allt. Precis allt. Några gånger hade han lovat att sluta plåga henne, men det gick bara ett tag så smög han in sina attacker igen. Än var han glad, än rasande. Hon kunde aldrig slappna av. Han lyckades alltid skapa tvivel i henne, vilket var hans sätt att behålla kontrollen. Han fick henne att tvivla på vad som hänt, eftersom allt hade ju blivit till en lång mardröm. Så när hon försökte försvara sig sa han bara: ”Du är dum i huvudet! Dum och tokig!” Hon blev befriad då han en natt dog av stor hjärtinfarkt. Förmodligen i rena ilskan. Men frågan var om hon någonsin kom ifrån honom, för hon fortsatte att se så där osäker och rädd ut. Vingklippt. Men hon träffade en karl på äldre dar. Då log hon ibland – men nog syntes det att hon ständigt var på sin vakt.

Kanske blev detta en sedelärande blogg – för de intresserade. Idag ska jag till P. och fika. Gott ha trevliga, snälla människor i sin närhet. Igår var jag på vernissage på Bokcafé Pilgatan. Det var Ingela Nilsson som hade sin första utställning. Spännande tavlor hon hade gjort. Konst får ett annat djup då man sedan tidigare känner till konstnären. Det går väga in fler aspekter – inte enbart ens egna tolkningar och det tekniska utförandet.