Den här webben är nerlagd. Följ länken nedan så kommer du till min nya webb.

Till min nya webb

Kulturartikel
Stig Claesson
av Kent Lundholm    

En söderkis på strövtåg i storskogen

Vissa upplevelser spår i minnet. De vilar lugnt i särkilt utmärkta fack - lätta att finna. Det sägs att vissa musikstycken ger klara och tydliga bilder av situationer. Det stämmer. Så är det även med böcker.

Det är en gråkall höstdag anno 1979. Jag ligger i underslafen på I 20 i Umeå och försöker sova bort tid och rum. Med tiden skulle det visa sig att jag aldrig skulle bli en riktigt soldat. Denna fostran till man gick mig spårlöst förbi. Nåväl, befinner mig nära gränsen till glömska och viktlöshet. Hela tiden är det något som stör. Någon hostar, röster ekar ute i korridoren, pop från en radio - och så den där lukten av inpyrd svett. Det är nu som en av mina lumparkompisar kastar åt mig en bok. En tunn historia med en spretig teckning på framsidan: en man med svart mustach håller ett gevär i vänsterhanden. Vidare kan noteras att mannens högerarm vilar runt en spenslig pojke som lutar sig stelt mot en spade. Boken jag talar om är "Att resa sig upp och gå" av Sig "Slas" Claesson.

Jag levde länge på bokens titel. Var i en fas i livet då jag var på väg att resa mig upp och gå. I romanen mötte jag två unga svenskar som av rent idealistiska skäl gav sig ut i världen för att rädda det som höll på att falla samman. Metoden för att rädda denna usla värld var att med egenhändig muskelkraft gräva gropar ur vilka det skulle resas ståtliga byggnader. Så vackert.
"Vår respekt för varann kom därför att alltid vara större än vår vänskap. För vänskap finns inte".
Jo, precis så var det. Det var så romanhjälten gjorde. Mitt i samtalet, greppade han skrivmaskinen under armen, klev ut genom fönstret - och gick sin väg.
"Det blåste frånlandsvind."
Mer behövdes inte för att jag skulle vara räddad. Märkligt. I övrigt är det en hel del tomgång i romanen. Dock fanns där ord som fångade mitt intresse.

Slas har kommit att bli en ständig följeslagare under min livsresa. Räknade härförleden att jag sedan de där grå höstdagarna på luckan, läst drygt 40 böcker av nämnde författare. Och jag har aldrig tröttnat. Gång på gång har jag försökt analysera varför jag gillar Slas. Svaren har uteblivet. Möjligen finns förklaringen i det korthuggna språket och de ljuvliga dialogerna mellan människorna. Kanske finns svaret i de kärleksfullt och humoristiskt beskrivna karaktärerna. Klart är att man får skratta ofta. Detta trots den absurda och emellanåt tragiska undertexten.

Som ett exempel: Tore Andersson i "En vandring i Solen"; en man med litterära ambitioner som reser till värmen för att hämta kraft. Det är lätt att dra på munnen åt hans yttre där han i solhettan, iklädd toppluva och tjock ytterrock, går in skor åt folk. Under denna bild bubblar katastrofen. Liv och död går hand i hand.

"I tidernas morgon då Ymer levde fanns ingen ovanhimmel och inget gräs. Det finns det nu. Himmel, gräs och en liten sjö. Och skog. Mest skog."
Så börjar "Vägen till brevlådan"; en roman som utspelar sig i den glesaste av glesbygder - dit inte ens posten når fram. Det är märkligt att denne söderkis så inlevelsefullt och exakt kan beskriva livet i Storskogarna. Jag som är uppfödd där - och borde ha sett och hört allt - överraskas hela tiden av hans bilder. Språket är lätt. Där finns inga onödiga tecken. Inga pratminus eller citationstecken. Den som finner ett fråge- eller utropstecken i hans romaner vinner en galax!

Och så han ljuger! Underbart osant.
Samtidigt som sanningen är bergfast och orubblig.

© KENT LUNDHOLM