Alltings mått

Sovit gott. Lite kantstött kropp, molvärk i benen – men inget farligt. Känner att jag lever efter att under gårdagen har promenerat i två timmar, 13 000 steg. Men så gick jag till och från M som bjöd på fika på sin balkong. Trevligt samtal om gemensamma upplevelser. Ska visst få våfflor nästa gång, men då måste jag kanske gå ytterligare en timme.

Trakasserierna och hoten mot de romska tiggarna ökar. Knivattacker mot läger, tält som fattar eld. Hot. Vi ser en obehaglig rörelse som färdas mot ett brunt politiskt landskap. I dess svans ser vi de som vill lösa alla problem med våld. Strindberg skrev något i stil med: Där hjärnan tar slut tar nävarna vid. Det håller på att bli acceptabelt att vara rasist, inne att slänga ur sig precis vilken dynga som helst. Och i Stockholms tunnelbana har Sd kört sin annonskampanj där man ber turister om ursäkt för tiggeriet på våra gator och torg. Jo, någon måste visa vägen.

Det finns människor som utvecklat en otäck skicklighet i att ständigt pricka rätt i andra människors sårbarhet. Det är som om de kan lukta sig till var ett enda ord, eller ett par, kan skada som allra mest. Men så har de också gått i en livslång skola som började på skolgården, fortsatte i idrottslaget, passerade tonårsfesterna, in på arbetsplatsernas fikarum och de relationer de påbörjar och ständigt avslutar. Till slut går det av bara farten och det är knappt de märker de offer de skördar i sin strävan att ständigt säga sanningen. Sin sanning då de anser sig vara alltings mått. Men jag har en känsla av att de här människorna i slutänden blir rysligt ensamma.

För övrigt smakade kaffet särskilt gott idag.

Svårt att beskriva

Dimma utanför mitt fönster. Men det finns hopp. De som påstår sig kunna detta med väder, säger att det fram mot helgen ska komma ett högtryck till den plats där jag bor, på Pig hill. Typ trettio grader. Det vore nåt. Men då lär väl folk klaga över att det är för varmt, att det minsann var bättre förr, på det glada sjuttiotalet, typ.

När man ska presentera en karaktär i en litterär text så handlar det i första hand att göra den trovärdig. Det är rätt så vanligt att vi författare använder oss av verkliga förebilder, antingen så tar man ”hela” karaktären och sätter in den i handlingen, en person som i stort sett är färdig, eller så plockar man karaktärsdrag från flera förebilder och pusslar ihop dem. Lösningen kan vara att använda personens egenskaper, dess sätt att tänka och resonera och sedan klä dennes yttre med ett påhittat, lånat utseende, kanske rent av byta kön på dem. I min kommande roman hade jag tänkt beskriva en mycket märklig karaktär som jag mött i mitt liv, men stötte genast på patrull. Det visade sig vara helt omöjligt att beskriva denna persons sammansatta personlighet på ett trovärdigt sätt. Trots att denna människa verkligen finns, så skulle folk säga att ”men en sån människa kan omöjligt existera”. Lösningen blev att dela upp denna person i fyra olika karaktärer – först då blev det litterärt hanterbart. Jo, verkligheten överträffar oftast verkligheten – så till den milda grad att sanningen inte blir trovärdig.

Det känns obehagligt med alla dessa attacker som utförs på offentliga platser och då mot till synes helt oskyldiga människor. Som nu då en mor och son knivskars till döds på Ikea i Västerås. Mord utan motiv – på platser där det hela syns. Om man inte kan bli något annat så kan man åtminstone bli en känd mördare … Är det så illa? Eller finns det andra bakomliggande motiv? Men obehaget smyger sig på. Man kan sitta på en bio, besöka en konstutställning eller handla husgeråd på Ikea när någon av dessa unga män kliver fram för att hamna i ”strålkastarljuset” och skär halsen av en. Kanske är det en ung man som bara vill ”känn etter” hur det är att dräpa en annan människa. Vad vet jag?

För övrigt är det jobbigt när man upptäcker att människor som är betydelsefulla i ens liv, slutar att kämpa, att bry sig och får ett likgiltigt drag över ansiktet. När den sista stjärnan slocknar i deras blick.

Ensamhetens sidor

Måndag morgon. Vaknade som vanligt i ottan. Drack starkt kaffe och funderade lite över hur min dag borde bli. Grått men hyggligt väder så det torde bli en långpromenad i jakten på välbefinnande och fortsatt viktnedgång. Sedan i april håller jag nu på att närma mig minus 15 kg, vilket är en smärre bedrift. Ja så tycker jag själv. Men jag mår bättre, orkar mer. Det är alltid lättare att tappa vikt den här tiden på året då vädret är skönt och man av bara farten rör sig mer. Problemen brukar uppstå när höststormarna kommer och snön faller. Mörker och kyla gör en inaktiv.

Förutom att promenera så viker jag dagen åt skrivandet. Dels ska jag renskriva intervjun med Larsan och verksamheten som Bakfickan bedriver, dels ska skriva ett kapitel i min kommande roman. Måste även försöka läsa ut romanen vi ska diskutera på kommande bokcirkel. Det är viktigt med struktur och därför brukar jag redan kvällen innan dra upp riktlinjer för hur den kommande dagen ska se ut. Det betyder inte att det alltid blir så, att saker och ting kan komma emellan, samtidigt får man ju inte bli så rigid att det inte går att tillåta förändringar. Men det är bra att ha en plan.

Under gårdagens intervju så kom vi att tala om ensamhet, om påtvingad ensamhet som uppstår då man hamnat utanför ramarna, då man blir marginaliserad och inte längre hör hemma någonstans. Den typen av ensamhet som fräter och förtär, som får en att falla genom ändlös rymd. Den ensamheten är farlig och studier visar att den rent av är dödande. Man isolerar sig och lever kortare. Det är då som ensamheten blir till en skam: vad är jag för en usel människa som saknar vänner, som inte fixar att leva i en relation? Man blir bitter och än mer ensam.

Men så finns det självvald ensamhet, då man helt sonika kliver åt sidan ett tag för att lära sig lite mer om sig själv och satsar lite krut på sin personliga utveckling. I grunden är vi människor ensamma med våra tankar kring vår existens, om vår tid här på jorden och livet efter detta. Det skapar känslor som inte går att dela med någon annan. Ibland kan det vara nyttigt att umgås med dessa tankar och känslor så att man själv kan bli lite begripligare – vilket kan leda till stora vinster den dagen vi kliver in i ett nytt förhållande. Men det krävs en viss kraft, rent av mod, för att klara av den självvalda ensamheten, inte minst då vi har en stark urgammal drift inom oss att vara en i flocken. Ensamhet kan ju tolkas som att man inte är önskvärd, att man är mindre värd.

Ensamhet kan onekligen skapa panik hos somliga. Har sett det många gånger under årens lopp. Det finns människor som omöjligt klarar av den självvalda ensamheten, ingen ensamhet alls för den delen. De vågar inte bryta plågsamma relationer i rädslan för att bli lämnade ensamma, och skulle de bli ensamma så byter de genast ut den som försvunnit med en ny. Ibland kan det tyckas att de kan ta vem som helst, nån som passerar på gatan och råkar le lite inställsamt, huvudsaken att den personen på något sätt kan fylla tomrummet i och kring dem. Ensamheten får dem att ständigt fly. De byter ut människor. Försvinner en, så bums in med en ny. Bara de slipper vara ensam. Byt ut och glöm den förre. Men har man gjort så under hela livet, ständigt bytt ut människor och bara levt i korta relationer, så har det ju heller inte hänt mycket med känslolivet. Började de att byta ut människor i tonåren, utan uppehåll, ja då kan man råka på en tonåring som lever ett omoget liv i en femtioårings kropp. Ingen rolig upplevelse att stöta ihop med en sådan, kan jag intyga.

I den självvalda ensamheten är man ju inte nödvändigtvis helt övergiven. Har man som jag ett rikt liv i övrigt med många vänner så finns inga problem att sätta sig själv i ett sammanhang och på det viset finnas till. I mitt fall är perioderna av självvald ensamhet också ett sätt att utveckla min kreativitet, att kunna skriva mina böcker – men också en tid då jag skapar förutsättningar för att kunna fatta viktiga beslut. Jo, just nu lever jag med andra ord i en självvald ensamhet för att få distant till det som hänt och för att lära mig mer om mig själv. Jag är villig att förändra mig, att försöka bli en bättre människa. Men det jobbet måste jag göra själv – i min ensamhet. Då kan jag inte börja med att byta ut den som försvann.

För övrigt hörde jag att de som äter riktigt kryddstarkt två gånger i veckan är friskare och lever längre. Det påstår i varje fall en stor kinesisk studie.Så nu blir det till att köpa hem ett kilo färsk chili och tugga i sig framför låååånga sportnytt. Brinn, Kent brinn!

Kandidat med ful frisyr

Republikanerna håller på att välja presidentkandidat. En av dem som tävlar är fastighetsmogulen Donald Trump, en figur som tar sig fram genom sitt kändisskap, rikedom (är god för 85 miljarder kronor) och sitt ”folkliga sätt” att säga sanningen, sanningen och inget annat än sanningen. Som att kalla sina medkandidater för idioter – och nu är han i opinionsundersökningarna dubbelt så stor som en av förhandsfavoriterna Jeb Bush. Han har blivit stor genom att odla missnöjet och säga sanningar som ingen vågar säga – men som ”vanligt” folk vill höra. En av de sanningar han sagt är att illegala invandrare från Mexiko bär på ”enormt smittsamma sjukdomar”. När det gäller de stora frågorna som arbetslöshet, ekonomi så ger han bara svepande svar och lovar att ”fixa” detta.

Känner ni igen det här fenomenet från vår egen inrikespolitik? Detta med att sprida generaliserade ”sanningar” om flyktingar och invandrare, som sedan försvaras med att det är ju detta som folk egentligen tänker och tycker. Ett litet oansenligt parti i vårt avlånga land som inte många tog på allvar och som nu håller på att bli vårt största politiska parti.

Vi lever i en tid då somliga tror sig kunna säga precis vad som helst utan att behöva ta ansvar för det; i en tid då det finns krafter som odlar ”sanningen” i en mylla av rädsla och trångsynthet. Vi lever i en tid då folk litar mer på trollkarlar, magiker och tomtar än på vetenskapsmän och filosofer.

En grå dag. Ett tunt regn faller. Hade tänkt ge mig ut i svampskogen, men avvaktar med det. Har en del att renskriva och en bra bok att läsa ut. Den heter ”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson och som beskriver nazisternas försök att utrota romerna och om den förföljelse som pågår än i dag.

För övrigt ska jag nog lyssna på lite musik. Läste om vilken förbluffande effekt musik har på oss människor. Det tycks vara så att musiken når våra inre förmågor, att rytmen, klangfärgen påverkar olika delar av hjärnan och förbättrar våra färdigheter. Det tycks vara så att kroppen härmar det vi upplever med öronen. Därför gäller det att välja den för mig rätta musiken om jag nu vill komma ner i varv och landa. Eller om jag vill bli glad och uppspelt. Bach eller Black Sabbath?

Om färgblindhet

Detta med färger är rätt så intressant. Utan att vi tänker på det så navigerar reptilhjärnan, det allra mest primitiva inom oss, efter de färger som omger oss. Dyker något rött upp för våra ögon så börjar adrenalinet att strömma så att puls och blodtryck går upp. Men så är också rött en varningssignal som framkallar rädsla – eller får oss att komma igång så att vi väljer strid eller flykt. Däremot så blir vi lugna av grönt, vilket torde stämma med den frid vi kan känna i naturen, i en skog. Även blått skapar lugn och harmoni, medan gult gör oss uppmärksamma. Svart lär ge flera signaler, allt från det ”osynliga” till något farlig, förbjudet, medan vitt står för det oskyldiga, oskuldsfulla. Rött, gult, grönt – tänk på stoppljusen. Ingen slump att just de färgerna valts.

Onekligen borde vi tänka på detta när vi väljer kläder – och särskilt inför de sammanhang vi ska visa upp oss.Om man nu inte är färgblind som jag är, eller defekt färgseende som det lite finare kallas för. Detta upptäcktes av en lärare i årskurs fem som något förbryllat såg hur jag lagt in rött när jag färglade en skog och att jag inte kunde skilja på brunt och grönt. Klart blev det under mönstringen då jag skulle urskilja siffror på blad med en massa färgade prickar. Av tjugo kunde jag se två. Min färgdefekt gör att rött och grönt flyter in i varandra. Så när någon säger: ”Men kolla så mycket lingon det växer i den backen”, så ser jag enbart det gröna lingonriset. Inte de röda bären. Det är först när jag står mitt i lingonparadiset, böjer mig ner och tittar närmare som jag ser lingonen. Naturligtvis är jag lika ”blind” för hallon. Under åren jag sysslade med terränglöpning (för 30 kilo sedan …) hände det några gånger att jag fick stanna längs banan för att hitta de röda plastbanden som nån idiot hängt på grankvistarna. En gång ledde jag en tävling något så gruvligt när jag plötsligt inte kunde se banmarkeringen. Jag fick stå och invänta mina konkurrenter för att se åt vilket håll jag skulle springa. Jo, jag sprang ifrån dem en gång till – i rena ilskan.

Färgblind låter lite grymt. Har ibland fått frågan hur det är att se världen i svartvitt, men det är ju inte detta det handlar om. Ett defekt färgseende gör det svårt att särskilja vissa färger, som rött och grönt. Jag ser alltså alla färger, men de tycks ibland flyta samman. Precis som det gör för åtta procent av den manliga befolkningen – och hälften av dessa har den röd-gröna varianten. Det är nåt vajsing på syncellerna, på tapparna, och är ärftligt. Färgblinda kan icke bliva lokförare. Har läst att Van Gogh lär ha lidit av färgblindhet – intressant. Som en man med defekt färgseende så lär jag ha uppfattat världen lite annorlunda än de som kan sätta färgerna på rätt plats. Vad som nu är rätt och fel …

Det är klart att jag under åren kombinerat en del underliga färgval när jag klätt mig för att gå till jobbet eller på en fest. Särskilt under de unga åren då jag ännu inte blivit medveten om eländet och skaffat mig den erfarenhet och de kunskaper som gjort att jag kunnat ”kompensera” mitt bristande färgseende. Som att aldrig klä på mig eller köpa kläder i skum belysning. En gång i unga år gjorde jag just det misstaget, köpte en en vit kostym i skum belsyning. Väl iklädd denna vackra skapelse och nu dansande runt på en storslagen fest, får jag höra kommentarer som: ”Jaså spelar Flamingokvintetten här ikväll”, ”Det var ett … modigt färgval du gjort …” Ute i foajén, i full belysning, framför en stor spegel upptäckte jag att kostymen var rosa (eller nåt sånt …). Då var det försent. Med tiden kom jag ofta att gå klädd i svart eller vitt, och jag blev även tvungen att fråga om råd om färgerna går att kombinera. Jag har skaffat mig strategier. Precis som man gör med alla slags brister här i livet.

För övrigt kan det göra riktigt ont när man efter en längre tid upptäcker att en människa som stått en nära, visar sig vara någon helt annan och som svikit ditt förtroende genom att ha levt ett dolt, hemligt liv bakom din rygg. Svek är ett av naturens allra värsta straff. Sånt får mig att se rött …

Hjärnan kan läka

Det största IQ-testet torde väl vara livet självt, för att vara intelligent är inte detsamma som att vara empatisk, socialt begåvad eller kreativ.Det som är eftersträvansvärt torde väl vara att bli vis och klok och att kunna ta lärdom av allt man lärt sig under livet. Jo, det gäller att mäta människan på rätt sätt.

En grå dag. När jag la mig sent i går kväll låg jag tänkte på inledningen på ett av kapitlen i romanen jag skriver på. Kom inte fram till någon bra lösning och med detta snurrande runt i huvudet gled jag in i sömnen. Men det måste ha kokat rätt så bra inne i min hjärna, för direkt jag slog upp ögonen så visste jag exakt hur jag skulle skriva. Visst är hjärnan fantastisk. Även när vi vilar och sover så jobbar den på och försöker lösa de problem som uppstår.

Vad gäller hjärnan så finns det en myt om att vi bara använder 10 procent av den, att resten är en outnyttjad och mystisk grå massa. Denna lögn utnyttjas inte minst ”självhjälpscoacher” för att sälja skräp som ska få oss att komma i kontakt med våra hemliga delar av hjärnan och på så sätt bli framgångsrika, rent av lyckliga. Men vi använder hela vår hjärna – vilket går att mäta och bevisa. Vore väl underligt om vi skulle gå omkring med en sovande hjärna – fast så kan det nog vara i vissa fall …

I övrigt handlar det mesta om det rätta ögonblicket. Jag finns här på jorden för att allt hände i precis rätt tid, på sekunden.

Varning för krokodiler

Det händer lite då och då att vi försöker föra ett samtal med en krokodil. Ni vet de där typerna med stor käft men med jäkligt små öron. De skriker ut sina idéer, men eftersom de inte kan lyssna så kan de heller inte ta in nya impulser – de lär sig inget nytt. De går omkring i sin värld med unkna idéer och blir därför alltings mått. De använder sig själva för att mäta världen; sanningar som de anser vara de enda rätta. De vet inte bättre. Men i grunden är de rädda och ger sig därför på andra i tron att de ska växa. Det är krokodilerna som brukar berätta för dig vem du egentligen är, vad du har för fel och brister (för själva har de inga) – men kännetecknande är att krokodilerna ständigt gör felaktiga analyser, både av dig och av världen – eftersom de alltid tror sig ha rätt. De är ju alltings mått.

Så kan det vara i relationer, så är det i samtalet på samhällsplanet då medborgarna upplever att politikerna inte lyssnar på dem. Det goda samtalet är viktigt i en väl fungerande demokrati. Särskilt i tider när rädslan tycks ta över och få oss agera som grottmänniskor: Fly eller slåss – ett tillstånd då förnuftet kommer på undantag. Det är genom samtalet som vi lär vi oss mer om varandra; i det tränar vi vår empati. Men även på det här planet tar krokodilerna stort utrymma då de måste berätta hur det verkligen ligger till. Det är i tider som dessa som de styrande måste lära sig att lyssna av terrängen genom att lägga örat mot marken. Tyvärr finns det en hel del krokodiler även bland politikerna.

För övrigt ska jag tvätta kläder idag. Vad nu det ska vara bra för?

Hagamannen återvänder

År 2006 dömdes Hagamannen för två försök till mord, två fall av grov våldtäkt samt försök till våldtäkt. Han fick 14 års fängelse. Under åtta års tid satte han skräck i Umeå och då, i synnerhet, i den kvinnliga befolkningen. Nu har han avtjänat två tredjedelar av sitt straff och enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven – under en prövotid,

I dag är det en stor manifestation här i Umeå. Tänker delta i den och visa min solidaritet med de kvinnor blivit utsatta för män våld, såväl Hagamannens övervåld som det våld som män begår mot kvinnor i stort – dagligen. Bara i fjol gjordes drygt 1300 anmälningar om misshandel i nära relationer i Sverige, och varje år dödas 20 kvinnor per år av en närstående (läs män). 320 män dömdes i fjol för våldtäkt mot kvinnor och barn. Så ser det ut i dagens samhälle. Det är väl ändå själva tusan att kvinnor ska behöva gå omkring och vara rädda för oss män.

Det är klart att det sprider sig en skräck när tingsrätten beslutade att släppa Hagamannen fri – och ge honom rätt att återvända till  den plats där han våldtog och försökte döda kvinnor. Det har lagts mer vikt på hans rehabilitering, än på de brottsdrabbade kvinnornas säkerhet. I vårt rättssystem finns en underton av att det är kvinnorna som ska ”lära sig” hur man undviker att bli våldtagen, istället för att vi ska lära männen att ge tusan i att våldta kvinnor och barn.

Det finns onekligen ett problem i att bedöma när en våldsam man är rehabiliterad och kan slussas in i samhället igen. Än knepigare kan det vara att säga hur stor återfallsrisken är. I mångt och mycket är kriminalvården och rättspsykiatrins läkare tvungna att skjuta från höften. Det man kan göra är att luta sig mot lagstiftningen. Hagamannen har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven.Vare sig vi vill eller inte.

Vi ska visa vår avsky mot mäns våld mot kvinnor. Vi ska visa vår solidaritet med de kvinnor som blev drabbade av Hagamannen; de som lever kvar i skräck och vars minnen väcks till liv nu när våldtäktsmannen åter är fri att gå på våra gator. Men jag ber en tyst bön att denna manifestation inte ska ge utrymme åt det ”primitiva”, att det inte får gå överstyr och bli till hets mot en enskild person. Märker jag att jag blivit stående i en lynchmobb så kommer jag att avvika. När man slåss mot ett monster, så ska man akta sig så att man inte blir ett själv.

Första meningen

En regnig dag. Rätt så skönt, tycker då jag.Har pysslat på med ditt och datt, då jag lite kravlöst gått barfota över knarrande golv, iklädd brynja och mysbrallor, på väg mellan rum för att ständigt komma på att jag befunnit mig i fel rum. Har jag trott i varje fall. Sett bitar ur en riktigt usel svensk svart-vit film utan handling och med teatralisk dialog, läst ett par sidor ur en roman, skrivit en sida på min egen roman och försökt klura ut vad jag skulle kunna skriva på den här bloggen. Vad gäller det senare var det helt blankt. Ansåg mig inte ha något vettigt att skriva.

Men jag har strukit kläder. Jo, det har jag gjort. Dock utan att själv vara påstruken. Har kört järnet.

Tänker på gårdagen och på det mäktiga i att stå framför en publik och försöka fånga den. Vi lyckades, jag och Linda Marklund. Idag har vi bytt några ord om vad som ska förbättras i våra historier. Vi jobbar på ett bättre anslag, en ingång som fångar lyssnarna direkt och håller kvar dem. Inte världens lättaste sak.I romankonsten talas det ofta om vikten av att få till en riktigt bra första mening. En plågsam process som gett många författare svår ångest.

Några exempel på riktigt bra första meningar:

 ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” ­August Strindbergs ”Hemsöborna”.

”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.” ”Främlingen” (1942) av Albert Camus.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Selma Lagerlöf, ”Gösta Berlings saga”.

Sedan min favorit (som är två meningar …) ”Det hände på den tiden mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenheten. Tiden var tung och vred.” ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin.

Första föreställningen

Gårdagens spelning av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en kritiskt lyssnade testpublik, gick mycket bra. Lite finslipning krävs, inte minst av inledningen. Jag måste lära mig stegen – ja, om man som jag fått för sig att dansa in till en schottis … Lovar att öva på det. Vad gäller de texter som jag och Linda framförde, så satt det allra mesta. Lite finslipning så blir helheten kanon. Snart blir det skarpt läge och det ser jag fram emot.

KentLindaNY
Linda Marklund och Kent Lundholm direkt efter provspelningen.

Framträdande

IMG_9676

För övrigt verkar det bli grått även idag. Dock inget ösregn som i går. Men skit samma, vädret är något som vi omöjligt kan påverka, så det inte lönt att bekymra sig över ifall det faller regn. Däremot är det fullt möjligt att påverka sitt liv. Alla de val vi gör får konsekvenser, eller hur? Så det gäller att göra kloka val och inte rusa iväg, lite huvudlöst, in i varje litet äventyr som lockar. En man i min ålder satsar på sådant som håller på sikt.