Mer om Ester

”Älskade Ester” heter min senaste (och förmodligen sista) roman. Den släpptes i mitten av maj 2021 på förlaget Ord & visor och redan ett par veckor in i juni var första upplagan slutsåld. Intresset för romanen har varit enormt, framför allt i Lycksele. Det är en historiskt roman med dokumentära och fiktiva inslag, om en kvinna som en gång levde i Nygård och i Lycksele.

Trots hotet skrev jag min bästa roman. Jag hann!

Min sista roman

Jag hade besegrat Parkinson och överlevt pandemin. Jag var säker på min sak: Jag har skrivit min allra sista roman. Däremot kunde jag ju inte förneka att jag det senaste halvåret piggnat till rejält. Jag hade blivit ”rakare”, kunde ställa undan rullatorn och köpte min livs första käpp.

Den 10 juni var dagen då boksläppet skulle ske. Någon, kanske jag, kallade dagen för Esterdagen. Platsen var Gammplatsen i Lycksele. Skogsmuseet och personalen på Ruselegården såg till det serverades Esterbakelser (prinsesstårta) och Esterpalt. Eftersom lyckseleborna hade förhandsbeställt 80 procent av första upplagan, så anade jag att många skulle komma för att få sina böcker signerade. Kön var flera hundra meter lång då 300 personer ville få sitt exemplar av den 1,3 kg tunga och 600 sidor tjocka romanen signerad. Kände mig som en rockstjärna där jag satt i över två timmar och skrev min signatur.

Skellefteå berättarfestival

17 framträdanden

När jag lämnade i från mig slutkorrekturet till min förläggare Göran Lundin på Ord & visor förlag, var jag urlakad, helt slut. Det var Påskdagen 2019. Jag hoppades orka med tre-fyra författarbesök. Det skulle bli 17 – och än fler om jag inte tackat nej. När jag skriver detta är det i november 2021. Av de 17 författarbesöken jag gjort har fyra varit i Lycksele. De kan inte nog säga och tacka mig för att ”väckt liv” i deras älskade Ester.

Numera är jag inte lika säker på att jag skrivit klart. Kanske hinner jag med romanen om min farmors mor Maria? Eller göra ett nytt försök med filmmanuset till ”All världens lycka”? Eller ska jag ta mig an pappershögen av noveller och poesi? Faktum är att jag är skapt, sedan född med en motor i skallen som gör att jag omöjligt kan sitta stilla. Vem är jag den dagen jag inte längre kan skriva, när Parkinson stulit mitt språk. Borde jag inte revoltera och skriva till dess jag faller av stolen …

Alla älskar Ester

I dagarna beställer förläggaren den femte upplagan av Älskade Ester. Försäljningsmässigt är det rekord för mig, och närmar mig snabbt det gamla försäljningsrekordet som förlaget har. Men det handlar inte om sådan upplagesiffror som landets stora författare omger sig med, då vi lider brist på försäljningsställen och saknar en logistik (och pengar) att skicka böckerna till eventuella försäljningsställen runt om i landet.

Vi förlitar oss i första hand på nätvaruhandeln i from av Bokus.com och de böcker jag jag säljer under min turné. Med andra ord, vi skulle kunna sälja tiodubbelt, minst, om vi haft en fungerande logistik. Ett problem som alla små bokförlag brottas med. Rekord är det i varje fall i de inköp som landets bibliotek gjort. Dessutom ligger Ester etta på många biblioteks utlåningslistor.

Kent Lundholm signerar sin roman "Älskade Ester".
I Lycksele med Tomas Fläckman, tidningen Vi och fotografen Elin Berge.
”Ett kulturfenomen”, menade Tomas. ”Du måste ha öppnat Lyckseles kollektiva minne.”

Ester som staty

Min roman om Ester har satt fart tankar och känslor hos stadens befolkning. Sossarna har skrivit en motion till kommunfullmäktige om att resa en staty till Esters ära och dessutom ska en gata får bära hennes namn. Svenska kyrkan har kulturminnesmärkt Esters grav. De tidningar som recenserat Älskade Ester har gett romanen toppbetyg, Tidningen Vi har besökt Lycksele och mig i Umeå, vilket resulterade i ett sex sidor långt reportage. Däremot så har två av länets dagstidningar inte skrivit ett ord om vare sig mig eller romanen. Varför vet ingen. Själv anser jag att det handlar om de två tidningarnas usla kulturjournalistik och deras uppenbara vilja att platta till mig som författare. Men folk är inte dumma. De ser och hör denna uppenbara form av kulturmobbing, vilket torde märkas tidningarnas upplagesiffror.

Hundratals tackmejl

Nästan varje dag kommer det mejl, handskrivna brev, telefonsamtal från läsare som vill tacka mig för väl utfört arbete och mitt kärleksfulla sätt att ge Ester upprättelse. Totalt över 200.

”Den var så välskriven. Har både skrattat och gråtit.”
”O så bra du skrivit, levande. Jag drogs in i boken. Du skall vara stolt över den boken.”
”Många händelser skär in i hjärtat”
”Vilken överlevare Ester var. En riktig kämpe.”


”Din bok om Ester är ett praktverk. En finstämd historia om
en annan tid och ett annat liv och en eloge att du fått in så
mycket dialekt i berättelsen. Din bok om Ester kommer att bli
ett referensverk om hur man kan skildra ett livsöde utan att
berättelsen kommer fel. Jag inser hur mycket tid du lagt ned
på Ester och hoppas att mina och andras beröm ger dig ork
att åta dig ett nytt projekt. Du kommer aldrig att kunna sluta skriva.

/Hälsningar från en Lyckselebo.”

Mitt svåraste romanprojekt

Älskade Ester är utan tvekan mitt hittills svåraste och mest krävande romanprojekt. Under knappa två år har jag dagligen skrivit på denna roman, somliga dagar upp mot tio timmar. Dag som natt. För mig personligen har det varit en kamp mot tiden då hälsan inte alltid varit den bästa. Herr Parkinson har hela tiden flåsat mig i nacken.

Det är krävande att blåsa liv i en sedan länge död kvinna och sedan tolka hennes tankar och känslor. Samtidigt har jag fått möta en enastående kvinna: Ester Nilsson (känd som Ester Duva och Allestädes närvarande). Ester är onekligen en kulturhistorisk person i Lycksele.

Min tolkning

Jag kan omöjligt hävda att min berättelse är den enda sanna berättelsen om Ester Nilsson liv. Däremot hoppas jag att min tolkning av hennes livsberättelse har kasta nytt sken över hennes liv. Mitt stora mål har varit att kunna beskriva fler sidor av hennes person än de som syntes på utsidan och på så sätt ge Ester upprättelse.

Älskade Ester är en historisk roman med fiktiva inslag som utspelar sig i de miljöer och platser där huvudpersonen Ester Nilsson en gång levde och verkade under åren 1896–1985, en sträcka på 89 år.

Fattifölke få söva lave kräka ini fähuset!
Ester Duva Nilsson utanför ålderdomshemmet Storgården.
Ester Nilsson, en kattälskare

 Detta är däremot inte en berättelse som till fullo beskriver vem Ester var, hur hon egentligen kände och tänkte. Det kommer vi aldrig att få veta. I och med att jag valt att använda mig av romanen som berättarform, har jag som författare kunnat göra egna tolkningar och dramatiseringar av de delar i hennes liv där det saknas både fakta och vittnen. Dömdes för sitt yttre

Genom gestaltningen av Ester Nilsson, har jag försökt komma henne så nära som möjligt är. Det finns ett ordspråk som passar bra på Ester: Döm inte hunden efter håren. Tyvärr var det precis det som Ester ofta råkade ut för. Ester var i mångt och mycket en dubbelbottnad kvinna och var allt annat än en platt figur, vilket gör henne så spännande och intressant som person.

 Den röda tråden som jag följt genom tidens landskap, har möjliggjorts tack vare de samtal jag haft med de nu åldrade människor som av olika anledningar kommit Ester nära. Sedan har jag fått stor hjälp att gräva fram dokument som legat gömda i gamla, dammiga arkiv i över hundra år.

Från hånad kärring till ikon

Ester var onekligen speciell. Hon var eljest. En udda, annorlunda kvinna, vars yttre man genast lade märke till. Ester blev periodvis ett lätt offer för stadens lustigkurrar och gaphalsar. Tyvärr fick kommentarerna om hennes person och klädsel emellanåt karaktären av rena trakasserier.

Ester blev med tiden en respekterad och omtyckt kvinna. Många har beskrivit henne som en klok och vis kvinna, som drevs av ett stort rättvisepatos.

Fakta finns

Det finns inga vittnen kvar – av förklarliga skäl. Men jag har intervjuat ett flertal gamlingar som träffat Ester sedan hon flyttat till Lycksele. Deras berättelser var samstämmiga vad gällde Ester liv och karaktär från 1940 och framåt. Många minnesbilder var givetvis ”ärvda”, alltså återberättade till de jag intervjuade.

Det finns de som menar att hon föddes på andra ställen än Öretorp, mot detta talar församlingsböcker, födelsebok, folkbokföring och grannarna i Öretorp. Samma diskussion pågår om årtalet när Ester och föräldrarna flyttade till arrendet Nygård. I det fallet lutar jag mig mot Riksarkivet, som återfunnit en sida ur Lycksele församlingsbok. Där står svart på vitt att den tidigare arrendatorn flyttade från Nygård i januari 1902 och inunder står familjen Nilssons namn som inflyttade i Nygård. Fadern har dessutom fått titeln arbetare ändrad till brukare.

Det blev trots allt en bok

Ester blev under sin 89-åriga levnad en känd person i Lycksele och det är hon fortfarande. Under en period var hon en del av stadsbilden. Sedan försvann hon för alltid. Men i våra minnen lever Älskade Ester kvar. Jag har överhopats av information, berättelser och skrönor som till slut kom att skymma min bild av Ester.

Hon började förblekna och försvinna in i glömskan. Till slut öppnade jag dörren och släppte ut henne i det fria. Nu fick dikten och mina tolkningar täppa igen hålen i berättelsen. När jag iklädde mig rollen som romanförfattare, återfick hon sina konturer och färger.

Jag het int Duva, jag het Nilsson. Ester Nilsson.

Älskade Ester
Omslag i utvikt form.
Kent Lundholm, författare. Aktuell med romanen "Älskade Ester"
Kent Lundholm

Läs mer om mitt skrivande

Ni finner min författarblogg på VK-bloggen. Klicka på länken

Kolla in min sida på Facebook. Klicka på länken

Beställ boken: ordvisor.se eller ordvisor@gmail.com

Tack alla ni som hjälpt mig!