Att leva genom sin sårbarhet

Var på vernissage igår, på galleri Alva uppe på NUS och kikade på Ylva Westerhults utställning ”la vie continue”. Hon har gått på konsthögskolan här i Umeå, men sedan några år stått på ”egna ben” och haft en rad utställningar. Nu har hon bosatt sig i Malmö; detta efter att ha tillbringat en tid i Paris. Men nu är hon tillfälligt här i Umeå för att berätta sin historia. Utställningen är en mycket personligt och naket berättad historia som rör sig över tid, från en period i mörker och plåga på sjukhuset. Sjukhustiden har hon frusit med stillbilder. Avskalat, enkelt men med stark närvaro. Med en liten kompakt digitalkamera som hon ställt på bord, stolar, där det passat, har hon sedan tagit plats framför objektivet. Vi ser en plågad, ledsen Ylva, en förbannad, frustrerad Ylva. Anletsdragen är skarpa, munnen sammanbiten, blicken stålgrå, vass. Lite av ett jagat djur.

Sedan står jag framför henne i galleriet, livs levande.Det är några år sedan vi träffades. Hon har förändrats. Nu har ansiktet fått mjuka konturer, ögonen badar i värme, leendet fyller ut läpparna. Jo, hon gick hel ur det där som hände på sjukhuset. Det är tydligt. Kanske dansade hon sig frisk och stark, för längre in i galleriet hänger en rad porträtt av henne där hon dansar naken, endast skyld med en tunn, nästan genomskinlig slöja. Hon ville inte berätta så mycket om de bilderna, men de raka motsatsen till de bilder som hänger på väggen mitt emot: de som skriker av sorg och smärta.

Jag blev berörd av utställning. Det krävs mod att berätta sin historia, särskilt då man måste blotta sin sårbarhet. Men som tur är så har sårbarhet ingenting med svaghet att göra. Tvärtom. Det är genom vår sårbarhet, vår vetskap om den, som vi växer och blir starkare.

Ylvas utställning

En ensam människa kan inte göra en stig. Ja, det kanske går men då blir det ett himla springande och rännande fram och tillbaka. Dessutom blir det en stig som man bara själv känner till.

Om ett par timmar kommer Linda Marklund. Vi ska träna på vår föreställning en sista gång. Om en vecka smäller det. Men det ska nog gå bra. Känner mig trygg med Linda, vi kompar bra ihop, och när jag hängt med huvudet efter min stroke och trott att vi måste ställa in, så har hon uppmuntrat mig. Vänta och se, Kent, har hon sagt. Låt tiden läka ihop dig.

För övrigt är det livsfarligt att äta. Av bacon och rött kött får man cancer, det finns arsenik i riset, se upp med alla mjölkprodukter, socker kan likställas med narkotika, kanel ger leverskador, linfrön innehåller vätecyanid. Vad blir kvar? Dessutom kan det vara direkt hälsovådligt att äta grus.Ur detta har det vuxit olika ”matsekter” som hävdar att just deras metod är den enda rätta: ät bara fett, ätt bara fem dar i veckan, ät som stenåldersfolket. Allt kring maten och kroppsfixeringen håller på att bli till ett vi och dom. Kanske är det en form av fiberfascism som vi ser växa fram.

 

Första föreställningen

Gårdagens spelning av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en kritiskt lyssnade testpublik, gick mycket bra. Lite finslipning krävs, inte minst av inledningen. Jag måste lära mig stegen – ja, om man som jag fått för sig att dansa in till en schottis … Lovar att öva på det. Vad gäller de texter som jag och Linda framförde, så satt det allra mesta. Lite finslipning så blir helheten kanon. Snart blir det skarpt läge och det ser jag fram emot.

KentLindaNY
Linda Marklund och Kent Lundholm direkt efter provspelningen.

Framträdande

IMG_9676

För övrigt verkar det bli grått även idag. Dock inget ösregn som i går. Men skit samma, vädret är något som vi omöjligt kan påverka, så det inte lönt att bekymra sig över ifall det faller regn. Däremot är det fullt möjligt att påverka sitt liv. Alla de val vi gör får konsekvenser, eller hur? Så det gäller att göra kloka val och inte rusa iväg, lite huvudlöst, in i varje litet äventyr som lockar. En man i min ålder satsar på sådant som håller på sikt.

Berättarföreställning

Ska pröva på nåt nytt i mitt litterära skapande. Jag och Linda Marklund från Burträsk planerar en berättarföreställning till hösten. Idén är att våra historier ska varvas kring ett givet tema, från början till slutet. Jag har ju varit ute i bygderna ett otal gånger och berättat och läst ur mina böcker, men jag har aldrig prövat att framföra en text på det här sättet. Men det känns spännande och det kommer att bli en stor utmaning att komprimera min roman ”Vedtjuven” (på drygt 200 sidor), till en engagerande muntlig berättelse på cirka 30 minuter.

Men det är nyttigt att anta nya utmaningar, det får mig att växa, att utvecklas. Hur farligt är det inte trampa vatten, att enbart hålla sig flytande utan att komma en enda meter framåt. Det kräv en viss anspänning, en motkraft som då och då tränger undan lite av tryggheten.

Dagen och den kommande helgen präglas av kultur. Ska kuska runt lite i tillvaron tillsammans med några av mina vänner. Det finns stunder då jag förstår hur tacksam jag ska vara över att ha mina vänner kring mig – människor som inte dömer, utan ser mig för den jag är. I sann vänskap finns en tillåtande spännvidd där man kan ge och ta, utan att frukta att minsta lilla misstag förstöra allt. För det finns ju inga statiska relationer, i så fall skulle de ju lika gärna kunna vara ting, dockor. Nej, mänskliga relationer är dynamiska, de sväller och krymper, tar ibland ett språng. I vännernas bekräftelse förstår jag mitt värde – jag blir sedd. Då finns jag.

Det finns de människor som har ett ofantligt stort behov att vid precis alla tillfällen säga sin mening. Men det är faktiskt inte på det viset att högt tonläge, i parti och minut, är liktydigt med att säga sanningen. Långt ifrån. Kanske ska vi lyssna lite mer till de tystlåtna, eftertänksamma. Personligen är jag rätt så trött på gaphalsarnas svart-vita verklighetsbeskrivning. Följ dem icke.