Muntligt berättande

Hä gå bra å prata å

Bäckmyran – skrönornas näste.

Västerbotten är ett berättande län. Jag är själv oppstillt på muntligt berättande, då pappa Nisse, farmor, farbror Henry och gubbarna och gummorna som levde i trakterna kring Bäckmyran inte gjorde annat än satt vid vårt köksbord å löge.

Jag påstår att det den muntliga berättartraditionen påverkade mina val av ämnen till de sju romaner jag skrivit. Ja, i varje fall för fem av dem. Skrönans med sina överdrifter och genomskinliga lögner är intressanta att arbeta med. Det handlar om att med små medel övertyga läsaren, att det jag skriver om faktisk kan vara sant.

För något år läste jag in ett avsnitt på ABF Västerbottens podcast som avhandlade ämnet berättarkonsten i vårt län. Lyssna på den får du en fördjupning i ämnet: ”Västerbotten – skrönornas hemvist” (30 min)

Två skickliga berättare

Pappa och Henry

När jag tänker efter på de berättelser som jag hörde som barn (och skrev ner redan i tidiga tonår) var uppbyggda med samma regler och dramaturgiska metoder, som vi författare använder oss av.

Den muntliga berättarkonsten kan ofta vara överlägsen den skriftliga, eftersom en bra muntlig berättare kan använda sig av hela sin kropp, ögonen och dess blick, ett darrande finger som plötsligt pekar mot taket – för att inte trollbinda publiken med att genom mångårig träning härma sin berättelses karaktärer, så snarlikt att man hörde och såg ett flertal levande och döda inne i köket.

Tunga berättarproffs

Jag hade glömt den muntliga berättarkonsten fram till för några år sedan, då berättarproffset Linda Marklund från Burträsk undrade om vi tillsammans skulle klura fram en riktigt spännande och rolig berättarföreställning? ”Du skriver ju mest om skrönor och är mycket skickligt på att ljuga.”

Det visade sig att jag kunde med lite övning framkalla min berättarröst och genom att minnas pappas, farmors och Henrys röster och kroppsrörelser som förstärker berättandet. Jag kom även ihåg den effektfulla pausen, då det blev knäpptyst i köket och trissade spänningen steg.

Men det var nära att vår föreställning blivit inställd, då jag drabbades av en stroke en månad innan vi skulle uppträda inför storpubliken vid Skellefteå berättarfestival. Några dagar innan festivalen så kunde jag gå utan rullator, även om jag höll på att falla var gång jag vred på huvudet för hastigt. Värre var oron för att komma av mig, att glömma min berättelse som var en nedbruten berättelse som byggde på min roman ”Vedtjuven” – 250 sidor skulle omvandlas till en 25 minuter lång (kort) muntlig berättelse.

20160203_061431
Japp, jag dansade in på scenen.

Linda tycke att jag slopa min idé om att vi skulle dansa in på scenen till tonerna av Benny Anderssons orkester. Jag dansade in på scen och var nära att falla ett par gånger, men så vände jag mot publiken därute i mörkret. Jag började berätta med Lyckseledialekten på tungan: ”Rubert såg det direkt han kömme ut på vebacken. Tjuven hadd vure fram under skydd av mörkret å stule bjerkklabbar. Spåren var tydliga i snön. Adrian Johansson en dag köm till å få oppa lakaskall´n! Det var upptakten på vår en timslånga berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”.

IMG_9676
Vedjuvar och rabarbersaft, två bärande teman.

”Det bjuds på berättelser som andas och lever i den västerbottniska myllan. Det är en föreställning som genom många skratt påminner oss om livets allvar,” skrev en av recensenterna.

Under 1 1/2 år turnerade vi runt i berättarlänet Västerbotten och överallt kom det mycket folk. De törsta efter att få höra en mustig skröna, att se och höra en berättare som stod där på scenen och ljög mot betalning.

Linda Marklund och Kent Lundholm
Bygdegård någonstans. Vedtjuven.
Även Linda dansade.
20151026_130417
Att vara eller inte vara.
Väven i Umeå.
20151026_125857
Lycksele lasarett
Konungens tron.

”Mitt ibland oss”

Berättarföreställning nr 2 ”Mitt ibland oss,” handlade om de som är annorlunda och hur synen på dem ändras med åren. På 1960 strövade de fritt. Konungen fick vara Konung, Ester fick vara långsam och vägrade betala entrébiljett.

Konungarnas konung, mannen jag skrev en roman om 2006 och och 400 sidor skulle bli 30 minuter. Ester Duva blev en roman som släpptes i mitten av maj 2021.

Totalt blev de nästan 30 föreställningar. Men nu är mitt muntligen berättandet dömt till döden. Med Parkinson i hjärnan, som sabbar ansiktsmimiken och gör armar och ben till stela stolpar, så når jag inte längre fram till publiken.

Var är alla de som är eljest?
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är LindaKent-spanar-300x169.jpg
Jere vittra? Nja, hä si ut som en uggel!

Det blev en tänkvärd föreställning där vi valde att lyfta fram de som genom tiden varit annorlunda.  Den stora fråga vi ställer oss: Var tog alla original vägen?

Lycksele bibblan.
Berättande
Kent och Linda drar några skrönor.

Författare, föreläsare, bloggare