Bloggtexter – KENT LUNDHOLM Författare

Kent tycker till

Texterna är hämtade från min blogg. Orkar inte skriva något vettigt på bloggen. Snart ett år sedan jag skrev senast. Tiden går … Här har jag lagt ut några som fortfarande håller god klass.

Dopaminbristens gissel
Sjukdom och smärta kan verkligen påverka ens tankar, liv och inte minst ens personlighet. Den skrattande Kent har blivit en sur gammgöbb, som inte har mycket gott att säga om livet här på jorden. Smärtan upptar varenda skrymsle i hjärnan och har spärrat vägen för den glädje som en gång gjorde mig så kreativ. Det jag skriver saknar spänst och i slutänden saknas den röda tråden.

Efter en lång period med kraftiga parkinsonsmärtor (ländryggen, ljumskarna) och som om inte det vore nog – tillkommer ett par tunga ben. Jag håller på att bli långsam som den Ester jag så ofta skriver om. Min karma?

Dialektalt brukar man säga att ”han där ha vorte ofärdig”. Dålig på att färdas, förflytta sig, fått fel i benen. Kan det även betyda att jag inte blev färdiggjord i skapelseögonblicket; att Gud slarvade med sin Skaparyxa och högg snett – så att jag inte blev färdig att vara en männisch här nere på jorden?

Men så vaknade jag i går morse och hade varken värk och med ben som kändes färdiga och var lätta att förflytta. Den natten sov jag 5 timmar mot vanligtvis två-tre. Kroppen och hjärnan skrek efter vila och sömn. Men med Parkinson går det inte att dra några enkla slutsatser. Det handlar om bristen på transmittorsubstansen dopamin. Dopamin som styr muskelrörelserna, som belönar mig med glädje och njutning, håller på att utrotas.

Trots att vi alla delar vetskapen om att Döden väntar oss alla, så kan jag som individ försöka göra ett fåfängt uppror mot denna sanningens sanning och under några korta ögonblick inbilla mig att jag är undantaget från den regeln. Men jag vet ju att evigheten sluter sig kring min kropp och täpper igen alla flyktvägar. Det är väl denna insikt som ÄR meningen med livet. Livet är begränsat. Det tar slut en dag.

Kärleken – och dess mening? Vi måste lära känna varandras innersta drömmar, för att kunna ge och ta. Först då når vi fram till varandra. Hur man nu gör? Kanske genom att fråga. Vi blir lätt till flytande öar. Där står vi på dess stränder och ropar till varandra. Våra rop når inte fram.

Börjat bju in mej
Det finns människor som lyser upp ett rum. Det finns de som släcker ljuset. Onekligen finns de som med sin blotta närvaro lockar fram godheten i oss människor, som med sin existens, levande eller döda, blir en bro mellan då och nu. Det är dem vi minns. Men de är ett fåtal.

När de dyker upp, blir synliga, så var rädda om dem; vårda dem ömt. Tyvärr tvingas ljusspridarna ofta att löpa gatlopp. Ett annat högt pris som de tvingas betala är ett utanförskap och en ensamhet.

Har skrivit intensivt på långfilmsmanuset som ska vara klart vid årsskiftet. Det går långsamt framåt, snart är den första timmen klar. Ester ska börja i skolan.

Förutom det har jag haft fullt upp med att bju in mig hos några av mina trogna läsare. Jag bju tillbaka. Gratis. Torde vara en av ytterst få författare som gör sig till nasare i ord, och som slår sig ner i vardagsrummen hos okänt folk och läser högt ur Älskade Ester. Men vilken succé. Tre besök genomförda, tre kvar. Först ut var det i Brännland.

Förra veckan åkte jag och Lena till Nyåker, till Kerstin och Bertil och ett tiotal av deras grannar och bekanta. Bertil som aldrig läst en roman i hela sitt liv, lånade en dag ”All världens lycka” av frun Kerstin.

Sedan var han fast. Han slukade mina övriga romaner och började sedan om med All världens lycka. Värt att belönas.

Det hela började med en impulshandling. Sent en kväll skrev Helena till mig och tackade för äventyret i min roman ”Älskade Ester” (Ord & Visor förlag. 2021) Hon hade hade högläst de 600 sidorna för maken Hans. ”Rösten har blivit hes”, skrev hon. Då flög det ur mig. ”Jomen, jag kommer förbi någon dag och hjälper dig att läsa högt för Hans.” På den vägen är det. Jag måste erkänna att jag var rejält nervös. Det är ju rena rama tokforen att bju in sä själv hos främmenfolke. Det blev en fantastisk eftermiddag.

Lära känna sig själv

Om man ska bli författare, leder det till att man på ett eller annat sätt lär känna sig själv. Det går inte skriva trovärdiga romaner och samtidigt förneka den person som parkerat i min kropp. Dessutom använder man sig av egna erfarenheter i skrivandet, den kunskap som man ser var gång en blick kastas över axeln. Men vad är att ”lära känna” sig själv? Äre nödvändigt? Kan jag lura mig själv genom att påstå att gubben i min spegelbild påminner om en bekant som jag då och då har stött ihop med. Nja, då är man inte ärlig.

Det torde väl vara så att man istället försköna bilden av sig själv. ”Jodå, gammgöbbben däri spegeln jer ju jävligt välhadd å småsnygg, å var gång han öppen käften så flyg hä visdom ut över väla.”

Detta med att förstå sig själv är en grannlaga uppgift. En människa kan vara ömtåligare än man tror. Att lära känna sig själv, att förstå sina innersta tankar, sina känslor, kan ju för bövelen ta ett helt liv. Det blir ingen tid över till att leva livet – då man är fullt upptagen med att studera sitt navel ludd.

Jag har slösat bort många år av mitt liv för att försöka FÖRSTÅ och LÄRA KÄNNA mig själv. Nu sitter jag här, gammal i förtid, och undrar vem han vid datorn, han som skriver dessa rader är för en lönndryg jävel?

Det är lättare än du tror att gå vilse längs stigen som sträcker sig mellan öronen.

Manifest för kamratföreningen Gubbar med käpp

§ 1 Det är mycket nu. Hot från alla håll. Länder dränks i monsunregn, ett par veckor är samma länder öken. De som inte drunknat i flodvågen, törstar i uttorkad jord, hård som sten. Gigantiska tromber sliter sönder hela städer i USA. Äsch, säger förnekarna. Lite ojämnt väder har det väl alltid förekommer onormalt, extremt väder, utan att för den skulle klassa det som en klimatkatastrof. Det är så illa att klimatförnekarna fritt kan sprida sina lögner från talarstolen i våg svenska riksdag. Trodde faktiskt att stollarna skulle nöja sig med att fäktas med järnrör och sjunga nationalsången vid Karl XII staty – men icke.

§ 2. Därav bildandet av föreningen ”Gubbar ned käpp”, egentligen är föreningen registrerat under namnet: ”Antifascistiska seniorföreningen Gubbar med käpp.” Vi är ett tjugotal gubbar med lyten som tvingar oss att stödja oss mot en käpp för att färdas över stadens gator och torg. I utkanten av torget finns de parkbänkar som vi äldre män med käpp sitter i beredskap inför den slutliga striden. Då och då utdelar vi ett rapp över ändalykten på de som uttrycker fascistiska åsikter. Detta med god effekt.

§ 3 Från parkbänksperspektivet har jag förstått att många håller på att bli förlamade av alla de kriser som anhopar sig vid horisonten. Den galne Putin skrämmer slag på många, tätt följt av det mer konkreta hotet av energiångest och den alltmer påtagliga räntepaniken! Men även under analyserna av ”Vem som fel som orsakar den dyra elströmmen” så spårar det ur? Någons fel måste det vara! Säger en välklädd man i sina bästa år – Detta med NÅGONS FEL har till och med kommit att bli bliv en populär politisk idé. I korthet består lösningen av att: Sparka neråt – sparka på den som redan ligger ner så ska i varje fall räntekrisen lösa sig. Vi hytter med våra käppar för att visa vårt missnöje mot fegheten att inte definiera vem/vilka Någon är.

§4 Många av oss i föreningen Gubbar med käpp är i vintertid hemma och vårdar sin prostatit. Ty äldre män ska icke sitta allt för länga på kalla träbänkar. Bänkarna är så här års kalla. Personligen köpt en batteridriven värmedyna att sitta på. Detta är vårt offer, vilket ingett en viss respekt. På sistone har jag börjat glömma min käpp, vid bänkarna, inne på godisbutiken vid Rådhustorget, innan på fiket NK. Har fått en känsla av att det är en medveten handling. Glädjande är det alltid ungdomar som kommer springande med min glömda käpp. ”Hallå farbror … Stanna, NI gömde er käpp!” Jag tackar dem alltid för deras ärlighet. ”Många stjäl gamla gubbars kvarglömda käppar.” Sedan ger jag dem ett par-tre syrliga karameller, medan jag läxar upp dem för att ha niat mig. Ungar i dag känner inte till klassmarkören NI som överklassen använde sig av för att betona att vi levde i ett VI-OCH-Dom samhälle.

Som ni märker så jobbar vi på olika nivåer. Fast mest tillfredställande är att ge en fascist ett rapp över smalbenen.

§ 5 Vi har blivit närsynta i tidens landskap. Vi blir det när det blivit fult att kasta blickar över axeln, att resa i sina minnen bakåt i tiden. I våra minnen finns de misstag vi en gång gjorde. När vi minns kan vi undvika att upprepa de värsta stolligheterna. Intet nytt under solen. Allt upprepar sig. Instängda i Nuet kan vi inte blicka bakåt! Dagens nasare i pseudovetenskap som tar rikligt med betalt för att vi alla lägen leva i nuet, har lurat i folk att tillbakablickandet är en reaktionär handling. Gubbar med käpp tar avstånd från dylika tankar.

”Tro du Putin kommer?” Mannen bredvid håller upp kvällstidningen. ”Var dag en ny bild på fursten i öst?” Jag frustar och viftar med käppen för att visa att jag är i ständig beredskap. Underskatta inte en gubbe med käpp. Gubbar i alla länder, håll en käpp i era händer.

§ 7 Tiden är tung och vred. Våra minsta som borde leka tafatt, får numera vapen av vuxna banditer. En dag hörs två skott ifrån lekparken och en ”lekande” tolvåring stirrar stort på två döda barn i sandlådan. I ett ögonblicksverk har pojken med pistolen blivit mördare. ”Lugn, detta ska vi ordna upp,” säger världens kortaste statsminister. Knappast. Om han ljög till sig makten, så lär han knappast ha någon lösning på skjutandet. ”Någon är orsaken till detta skjutande. Låt oss kasta ut Någon ur landet – varför inte hela högen”, hojtar det främlingsfientliga partiet som stöttar statsministern. Jag haltar mot parkeringen när en gosse knuffar i mig. ”Ni glömde käppen.” Dags en kortkurs i ämnet klassmarkörer.

§ 8Hotet mot mänskligheten skapar existentiella ångest. Läs Kierkegaard och Sartre. Det är dags att ruska av oss förlamande ångest och i stället ställer vår tillit till de som vet. Gubbar med käpp menar, att vi på samma sätt som vi ställer krav på att flygplanen ska styras av utbildade piloter, ska vi ta lärdom av dagens klimatforskare. Vi får inte förlora hoppet, då förlorar vi även framtidstron. Ta i stället rygg på de kloka. Tiden på savannen är över, så vår överlevnad hänger inte längre på att vi ska frukta främlingar. Människan har blivit en tänkande och förnuftig varelse. Men ta inte demokratin för given, och låt er inte luras av att dagens samhällsomstörtare är förklädda i kostym och slips.

§ 9 Middagtid. Pulvermos och fiskbullar i hummersås. Slå det om ni kan. Dagens mattips kommer från broschyr vi låtit trycka upp i trehundra exemplar som kan beställas för 789 kr styck. Några goda, billiga exempel på prima käk ur broschyren ”Hygglig mat för gubbar med käpp – med eller utan tänder.” Blodpudding, ärtsoppa på tub, fiskpinnar. Vi kan tillåta sig att njuta av livets goda trots att balansen blivit sämre och luktsinnet försvunnit.

Var tusan är min käpp?

Framträdde igår inför en liten, men hängiven skara som sökt sig till Kulturhuset i Sorsele. Mina senaste framträdanden har alltmer mer blivit till ett allmänt kåserande, ett samtal med mina läsare – även om formen är en monolog. Däremot har jag varit ruskigt förberedd, inte minst kring detta med Ester och autismen. Testar argumenten. Ser då och då personer bland publiken som nickar igenkännande och som sedan viker undan blicken. Det är under Psykeveckan i november i Lycksele och Skellefteå som det blir skarpt läge, då åhörarna förmodligen är pålästa i ämnet.

Igår åkte vi från Skellefteå och inåt lanne. Vi färdades genom en tunnel av gulfärgade lövträd. Lena som rattade KIA:an var smått lyrisk av de förtrollande NYANSERNA, som jag omöjligt kan uppleva. Jag såg gult, enbart gult. Jag nickade tyst och kände mig lite autistisk då min färgvärld, mitt färguniversum beskrev något helt annat. Jag har ju ett defekt färgseende. Ser färger, men inte nyanserna och framförallt när det gröna flyter samman med det röda. Jag har under hela livet varit befriad från att plocka lingon och hallon då dessa röda bär kryper in det gröna och blir osynliga.

Åter till Sorsele. Vänliga Sorsele. Har för 20 kilo sedan tillbringat två treveckorsperioder på Sorselegården för att leva sunt och motionera. Vid båda tillfällena tappade jag 15 kilo, då jag gick med mina stavar åtminstone tre timmar var dag. Mådde prima. Fet igen, men jag påpekar att med Parkinson i kroppen torde jag falla ned död, och uppslukas av skogens blåbärsgröna lingonris där det växa röda bär.

Dessutom åkte jag på en stroke efter att ha rasat i vikt. Fem millimeter från döden. En propp i lillhjärnan fem millimeter från hjärnstammen som reglerar andning och hjärtat bl.a Kröp runt på golvet i en timme innan jag fann mobilen. När någon påstår att om döden kan vi inget säga. Möjligt, kanske … Men om Döendet kan jag säga en del.

Har inte haft ork att skriva en enda rad på Mariaromanen de senaste veckorna. All tid har gått åt till att spåra autismen i det jag skrivit och plöja mängder med texter i ämnet. Däremellan har jag pinats av kramperna i ryggen som enligt sjukgymnasten enbart ska behandlas med vattengymnastik. Det verkar som om ingen i vårdapparaten känner till parkinsonsmärtor som i litteraturen och på nätet beskrivs som en av de mest djävulska bland existerande smärtor.

Inte blir det bättre att sitta i bilen 6-7 timmar. Jag kniper käft, knyter näven i byxfickan och ju hårdare jag knyter näven ju mer livsleda känner jag. Fumligheten tilltar. Tingen ska ner på golvet. Värst är upplevelsen av jag allt snabbare förlorar kontrollen över min kropp – men än värre över mina tankar. Vet inte hur jag ska förklara det … Ibland upplever jag att det finns en Tänkare i min hjärna; en Tänkare som producerar upplevelser utom min kontroll. Skrämmer mig. Parkinson stjäl (mycket riktigt) mitt språk.

Sover ett par timmar per natt. Denna gång på ett litet hotell i Sorsele. Har varit farten sen 03.30.