Esters upprättelse

Ester föddes28/9 1896 i Öretorp,tre mil söder om Lycksele. Ester dog på Lycksele lasarett den 21/8 1985 i en ålder 89 år. Tiden före sin död bodde hon på äldreboendet Skytten.

Ester föddes långsam och allt hon ärvde var den fattigdom som präglat släktled efter släktled både på mors och fars sida.

1902 lämnar familjen Nilsson vackra Öretorp för att bosätta sig i Nygård: ett arrende som Mo Domsjö placerat i väglöst land och vars åkermark mest bestod sten. Varken Gustav eller Kristina kunde läsa eller skriva, då båda vuxit upp som inhyseshjon: fattigfolk som saknade tjänsteplats eller egendom (tak över huvudet). Dessa arma stackare, ofta illa sedda, drog från by till by och för att mot utfört arbete, få sig en bit bröd och en mjölkskvätt och få sova hos kräka däri fähuset.

Gustav Nilsson blev grundligt lurad av skogsbolaget, då han i god tro godkände kontraktet med sitt tumavtryck. Sten, mer sten, sten till förbannelse. Ändå stannade familjen i Nygård i 27 år.

1929, när Ester var 33 år, flyttades familjen Nilsson genom fattigvårdens försorg till ett gammalt, slitet ålderdomshem i Lycksele. Under resten av sitt liv, i 56 år, kom Ester att bo i flera av stadens ålderdomshem.

Ester var en utpräglad vanemänniska som dök på alla slags tillställningar där det bjöds på gratis fika; ett sådant var minnesstunden efter en begravning. Ester kom att närvara vid 3000 begravningar. Hon vägrade även att betala inträde på de arrangemang hon dök upp på. Kyrkans folk började kalla henne för Allestädes närvarande.

Stor uppmärksamhet fick hennes ”prao” i stadens tingshus. (Lybos nya höghus är byggt på tomten där gamla tingshuset en gång var placerat). När hon fyllt femtio, ville hon skaff sä gåven.

 Det var vid den tiden Ester lärde känna häradshövdingen, som kom att bli Esters beskyddare. 1952 påbörjade hon en ny bana: Hon blev en av Lycksele IF:s största supportrar.

Ester i sina stora skor, sin luggslitna svarta långkappa och underliga hattar blev med åren en del av stadsbilden i Lycksele.

Ester var onekligen en eljest kvinna, dock inte sämre, och med tiden blev hon verkligen en älskad kvinna och många har vittnat om att ingen kunde le så vackert som Ester.

 Hon kom att leva sitt liv i ett utanförskap. Hon var bekant med drygt halva Lycksele, men kunde inte namnge en enda riktig vän. Inte heller lär det ha funnits någon man i hennes liv. Men Ester var inte särskilt intresserad av folk i flock. Var det något som frambringade hennes kärlek, så var det de gånger hon blev bjuden på tårta och kaffe.

Jag är säker på att Ester levde i en autistisk värld.

När häradshövdingen första gången bjöd hem Ester på prinsesstårta, kanelbullar och kokt kaffe, så sträckte hon sina knutna nävar mot himlen och ropade:

Å då jer jag å bjudd!

Författarens kommentar: Det finns mängder med skrönor och parallella berättelser om Ester. Medan Ester kallades för Ester Duva i tätorten Lycksele så kallades Ester för Duven ute på landsbygden. Det finns åtminstone tre andra födelseplatser än vad jag angivit och årtalen skiftar beroende vem man samtalar med. Vad gäller fakta så har jag förlitat mig de uppgifter jag fått från Riksarkivet, kyrkoböckerna, födelse- och dödsarkiven. Mina medarbetare har dessutom läst igenom mängder av dokument som finns i Lycksele gamla sockenarkiv. Till det ska ni lägga de tjugo år jag ägnat åt att bland annat att intervjua personal som arbetat på ålderdomshemmen där Ester tillbringade 56 år av sitt liv.

           För att kunna göra MIN egen högst personliga tolkning av Ester, valde jag att använda romanen som verktyg för att gestalta och dramatisera Esters liv. Med all den fakta jag förfogade över, kunde jag ta mig friheten att byta namn på somliga karaktärer och emellanåt hitta på personer som aldrig existerat, men som blev levande i min dramatiserade berättelse.

           Ibland tog jag formen av en fluga som satt under taket och lyssnade, några gånger kröp jag in i skallen på folk för att förstå vad de menade. Fyra av karaktärerna har i brist på annat varit författaren själv i egen hög person.

           Slutligen lade jag allt det skrivna i en stor gryta. Soppan var färdig då det omöjligt kan avgöra vad som är vad, vem som är vem, vilka som sagt A eller O.

           ”Var så goda, ta för er av soppan. Tyvärr kan jag icke längre påverka kryddningen, sältan eller sötman. För det är ju med smaken, som vi alla vet, att den är delad som …”

Hälsar Kent Lundholm, författaren till romanen ”Älskade Ester.”

Min roman Älskade Ester skog ner i Västerbottens inland likt en litterär bomb. Ingen var beredd på den kraft som i romans ord och handling.

Romanens effekter

• Första upplagan var slutsåld före boksläppet i Lycksele 2021
• Nu uppe i 12 upplagor.
• Dryg 80 framträdanden.
• Karin Söderström turnerar (ett tjugotal) och framför Kents monolog         ”Mitt namn är Ester”
• Folk köar till Eters grav. Svenska kyrkan kulturminnesmärker graven.
• Romanen nominerades till Norrlands litteraturpris.
• En liten majoritet i fullmäktige röstade nej till att bekosta ett minnesmärke.
• Peter Lindholm vd i Lycksele Bostäder kontaktar Kent och ber om hjälp att finna en konstnär med rötterna i länet och med ett unikt uttryckssätt.
• Jögge Sundkvist får uppdraget.
• Brogatan döps om till Ester Nilssons gata.
• Den 14 december 2024 invigs ”Esters minnesmärke”: En mycket vacker triptyk i alm, skapad av slöjd konstnären Jögge Sundqvist.
• 2023 får Kent i uppdrag av FILM I VÄSTERBOTTEN att skriva ett långfilmsmanus som bygger på hans berättelse om Ester Nilsson Duva.

Jag besöker Nygård under Esterdagen 2023. Sten, sten å mer sten …

Jag blir kvar i Lycksele

Jag har som gåva skänkt min litterära kvarlåtenskap till Lycksele
Hemgilleförening. Intill arkivet där mina texter ska förvaras, ska ”Kent-rummet” finnas. De dagar då rummet inte befolkas av forskare och kultur-skribenter, kan lyckseleborna slå sig ner i den skrivstol jag satt på under de år jag skrev Älskade Ester, dricka en kopp kaffe och lyssna på Genesis och bläddra i klippböckerna.

Kent Lundholms ande blir kvar i Lycksele.